Mot ett liv - Strävan efter en liten

Illamåendet är nästan som bortblåst, men istället har hormonerna tagit en helt ny taktik nämligen humöret. Den här helgen har varit en emotionell berg och dalbana, jag har gråtit och skrikit på stackars maken om vartannat, han har inte vetat var han skulle ta vägen. Jag kan tänka mig att jag just nu är värsta häxan. Det är någon liten sak som inte passar och då skäller och skriker jag på honom för att k nästa sekund börja storgråta och säga att han inte bryr sig om mig. Stackars honom, jag hoppas verkligen att han orkar stå ut och inte börjar skrika tillbaka, för då vet jag inte vad som händer.

Jag är fortfarande väldigt trött och har väldigt lite ork. Jag vill så gärna vara ute i det fina vädret och motionera men kroppen vill inte riktigt samma. Det sägs ju att det ska bli bättre efter vecka 12, och vi är ju snart där, 10+4 idag.J