Mot ett liv - Strävan efter en liten

Sen vi var på Cura har ett underbart lugn kommit över mig. Jag blir inte längre lika upprörd när jag hör någon prata bebisar, och jag ignorerar enkelt frågorna om det inte är dags för oss snart. För jo, det är dags för oss snart. Äntligen har vi fått komma till någon som bryr sig och som tar tag i vårt fall.

 

Vi behöver inte längre ringa och jaga folk och provsvar hit och dit. Vi behöver inte driva vårt fall framåt medan hela landstinget arbetar mot oss. Nu väntar vi bara på min kropp, att den ska hamna rätt i cykeln, och det är inget som man kan skynda på och inget man behöver jaga fram.

Jag vet att den kommer att sköta sig, ge mig mens (och om inte en bebis) så att vi kan börja spruta. I denna väntan finner jag mitt lugn.