Mot ett liv - Strävan efter en liten

Jag har upptäckt hur fina vänner jag har sen vi påbörjade vår resa. Det sägs ju att det är först i de svåra situationerna som människor visar sitt riktiga jag. Alla mina vänner är stöttande och förstående (så gott det går) för vad vi går igenom.

 

Men det är speciellt två som sticker ut, dom är helt underbara och jag är så lycklig över att ha så fina vänner. M har varit med sen vi från första början startade verkstaden, hon har fungerat som bollplank när jag har blivit mer och mer frustrerad över att det inte tar sig. Hon har stöttat, lyssnat bjudit över på kaffe när man grävt ner sig som mest, för att få mig på andra tankar.

Nu när vi snart ska gå in i själva behandlingen har hon erbjudit sig att skjutsa och förlja med om maken får förhinder någon gång då hans jobb inte är lika lätt att lämna. 

 

Den andra stjärnan är MB. Vi ska i början av februari träffas ett gäng tjejer från den gamla tiden, den tiden innan alla spreds vind för våg över landet. Jag har också hört av henne att en av de andra tjejerna precis har börjat bebisverkstad. MB förstod ifall jag inte skulle orka vara med då bebisprat kommer att bli näst intill oundvikligt. Klart att jag vill gå, men jag vet inte om jag orkar ifall det visar sig att hon har blivit gravid.

Jag berättade för MB att jag inte planerar att i första taget komma ut med vår situation till de andra tjejerna då vi inte träffas så ofta. Hon erbjöd sig då att ta på sig "skulden", dvs om bebisar skulle komma på tal ska hon gripa in och säga att hon tycker det är fruktansvärt jobbigt att prata om på grund av ditten och datten.

 

Det känns helt underbart! Då slipper jag ta den diskussionen plus de frågor som kommer att komma om varför jag inte vill prata om graviditet, förlossningar och bebisplaner.

 

Imorgon är det dags för min examination, är sjukt nervös, men samtidigt längtar jag, för när den är över betyder det att vi ska till Cura dagen efter (torsdag).