Mot ett liv - Strävan efter en liten

Har ni funderat på hur mycket som rymms i detta korta ord, Längtan.

Detta ordet får en massa människor att göra vad som helst, allt som står i deras makt för att uppnå det som väcker den här känslan.

Att längta efter något har under min uppväxt alltid varit förknippat med något väldigt positivt, väntan på något spännande eller gott som kom att komma inom en inte allt för avlägsen framtid. Den typ av längtan var härlig, att få längta var något speciellt, man blev lite pirrig inombords och skrattande bemötte kommentaren;

Den som väntar på något gott...

Med; Väntar Alltid för länge. 

 

Då fanns inte tanken på den resa där vi befinner oss idag, för det man längtade efter blev ju näst intill alltid uppfyllt, så som att få börja rida, åka skidor, eller få ett husdjur.

 

Längtan som vi har nu är av helt andra dimensioner. Men saken är ju den att det vi så starkt längtar efter är inte heller något som borde vara omöjligt. Det är en fullständigt rimlig längtan, för vad ska vara mer naturligt än att vilja få barn?

 

Den här Längtan är inte den pirriga, mysiga som jag brukade känna som liten. Den här längtan börjar kännas lite ond. Den tär på oss, gnager hela tiden i våra inre. Får oss att ljuga för människor i vår omgivning för att vi inte vill blotta de hjärtan som blöder av längtan efter något som för de allra flesta kommer utan några som helst problem.

 

Längtan får oss att göra vad som helst för att kunna komma lite närmare. Jag stretar utan några som helst problem för olika gynekologer och låter dom utan protester spola, trycka, klämma, göra VUL. Maken åker iväg för att lämna sperma i en burk som någon för oss okänd människa ska studera i detalj. Vi lämnar blodprover, slutar dricka kaffe, drar ner på vin och lägger om kosten. I hopp om att det ska hjälpa, att vi snart inte ska behöva längta mer.

 

Men den finns där, varje dag gör den sig påmind, och inte blir den svagare utan växer sig bara starkare och starkare.

 

Men längtan är också vår vän, den som gör att vi orkar kämpa vidare. Det som gör att vi reser oss upp efter varje mens och försöker igen. Längtan driver oss till att söka vidare, inte nöja oss med att bli placerad i någon lång kö. Den får oss att leta information läsa statistik och lägga upp en plan.

Tack vare längtan orkar vi fortsätta, fortsätta sträva framåt på dessa krokiga vägar. Organisera, orka sitta i telefonköer och om det skulle behövas betala för vår vård.

 

Många säger att hoppet är det sista som överger en människa, i vårt fall skulle jag nog hellre säga att Längtan är det sista som överger oss, för utan längtan finns inget hopp, om vi inte längtar kan vi heller inte hoppas.

 

Det är faktiskt precis som man sa när man var liten