RD 11

Nu närmar sig testaren med stormsteg, eller ja, det känns som snigelsteg. Om ca 60 timmar, eller 2,5 dagar ska jag göra kissa på stickan, och sen ska jag och maken stå där med andan i halsen och säkert en puls på upp emot 200 väntandes på det lilla streck som helt kan lyfta eller krossa oss. 
Lika mycket som jag vill att testdagen ska komma, lika mycket fasar jag för den. Bara för att vi klarar oss dit utan mens betyder är det ju ingen garanti. 
 
Dagen har gått bra och jag har inte haft tankarna så mycket på knodden, det har varit mycket möten och mycket att hålla i luften. Nu ska jag mysa ner mig i soffan med en kopp te och katterna. Imorgon är en dag närmare torsdag. 
Knodden, hang on! 

RD 10

Idag skulle mensen komma om min kropp följde normal cykel. Efter allt meckande med hormoner så kanske den inte är så tillförlitlig. 
Än har den i alla fall inte dykt upp till min och makens lättnad. 
 
Vill också tacka alla er fantastiska läsare som skriver så fina och peppande kommentarer. Ni är fantastiska och gör hela den här ovissheten lättare att genomleva, känns så bra att veta att många fler än våra tummar hålls för knodden. 
Massor med kramar till er! 

RD 9

Måste säga att dagen har faktiskt flutit på väldigt bra. Efter gårdagen så trodde jag att jag blivit ett nervöst vrak. Det är fortfarande en skräck varje gång jag går på toaletten, men än syns inga tecken på mens eller mörka flytningar. Så länge det håller sig så finns hoppet kvar. Hoppet om att vi för första gången i våra liv ska kunna få se ett plus på stickan. 

Mer än halvvägs

Nu är jag mer än halvvägs i ruvandet, jag vet inte hur mycket längre mitt psyke klara av den här ovissheten. Det är fruktansvärt skrämmande att dra ner byxorna varje gång jag är på toaletten. Det är samtidigt en oerhörd lättnad när jag märker att det inte blött. Men hur länge kommer det att vara så. Nu är det 6 dagar kvar till testdagen, kommer jag att hålla ihop och vara människa så länge till.
 
Har haft och har en mycket dålig dag idag. Det är fruktansvärt stressigt på jobbet vilket ger en väldigt pressad stämning och miljö. Det tillsammans med den inre stress jag lever med varje dag är fruktansvärt jobbig. Jag var så nära att bryta ihop på jobbet idag. Fick stänga in mig på toaletten för att samla ihop mig, och klistra på det glada ansiktet.
 
Av någon anledning har jag en känsla av att detta inte gått vägen men jag hoppas så att det bara är inbillning. Har idag haft ganska kraftig ilande smärta på olika ställen i livmodern. Jag vill så gärna att det ska bero på att den växer, men jag tvivlar. Jag tvivlar på mig själv och min egen känsla. Magen har inte blivit ett dugg mindre sen ÄP, jag vill så gärna se det som ett tecken på att det växer!
 
Usch vad detta blev negativt, men som sagt, idag är ingen bra dag.

RD 7

Idag har jag ruvat i precis en vecka, och det är lika långt kvar till testdagen. Vi hoppas så innerligt att knodden fortfarnade är kvar, fast än jag har haft oroväckande mycket menssmärtor idag. Har sprungit på toaletten stup i kvarten för att kontrollera, men ingen blödning eller tendens till blödning har synts till.
 
Var ute och åt med jobbet nu ikväll, vilket var så trevligt. Så nu tänker jag ta lite flex imorgon och inte vara på jobbet lika tidigt, det kan ju vara skönt med lite sovmorgon ibland. Jag vill så att tiden ska gå fortare och att det ska vara torsdag nu!

Symptom

Det känns som att alla inlägg sen ET har handlat om symptom efter symptom. Kan inte riktigt hjälpa att jag snöar in på det, hjärnan smyger in det. Som att visst känns brösten lite större? ja, men inte lika ömma, det är kanske ett dåligt tecken. 
Eller den ömma lite pirrande känslan i livmodern, känns den som mensvärk? eller är det kanske lite annorlund? Har magen blivit större eller mindre? Är det bra eller dåligt?
 
Allt detta far genom mitt huvud flera gånger om dagen.
Min magstorlek vet jag inte om den beror på att jag fortfarnade är svullen i äggstockar och livmoder, eller om det är biverkningar av progesteronet. Mitt mått om magen under naveln har nästan ökat med 10 cm sen innan vi påbörjade IVFen. Kan fortfarande inte ha några av mina byxor vilket faktiskt är lite jobbigt.
 
Hur är det för er andra som redan gått igeonom detta, eller är steget före mig. Är ni lika svullna?

Stressig dag

Har haft en fruktansvärt jobbig dag idag, och då syftar jag bara på jobbet. Näst intill allt har strulat samtidigt som vi har haft massor att göra och sen på de en student. Jag fick ta hand om studenten halva dagen och min kollega andra halvan, men när man har en student så kan man inte jobba på samma sätt så saker kommer lite efter.
 
En sak som var positivt med detta var att under nästan hela arbetsdagen har jag inte tänkt alls på knodden då tankarna varit på helt andra ställen. Jag blir där emot påmind varje gång jag går på toaletten då man ser och känner hur svullen magen är.
 
Jag är nästan helt av med biverkningarna jag i början fick av lutinus, känns lite som om kroppen har anpassat sig till den förhöjda hormondosen. Nu mår jag fysiskt som innan behandlingen började. Kroppen känns nu som den gör precis innan mensen. Ömma bröst, svullen mage (dock flera gånnger större än vad den brukar) och lätt ömmande livmoder. Det ömma håller på att försvinna, det kanske beror på hur mycket som det rotades runt där med plock  och insättning. 
Jag hoppas så på att detta är goda tecken och inte tecken på att knodden har lämnat oss.
Vi håller våra tummar stenhårt och räknar ner dagarna.

RD 4

Idag ska vårt embryo vara 6 dagar, vi tycker att det ska ha delat sig fint och nu eller imorgon hittat en mysig plats att fästa på.
Jag har fram tills nu varit väldigt positiv men inatt och idag har positiviteten sviktat. Jag fick i natt och har haft hela dagen en dålig känsla om att knodden har flyttat. Jag har inte fått någon blödning eller så men den har ju inte fäst än så det är ju ingen garanti att den är kvar för det.
 
Jag sov så fruktansvärt dåligt i natt, vaknade minst en gång per timme av att det gjorde ont i magen när jag vände mig, kunde heller inte ligga på samma sida för länge för då började det göra ont och jag vaknade av det. Att sova på rygg eller mage var inte något alternativ när magen är så svullen. 
Jag har två, tre gånger under dagen på jobbet känt kraftiga hugg över vänster sida av livmodern och vänster äggstock, och har nästan hela tiden en ömmande mensvärkskänsla. Jag vet inte hur jag ska tolka detta.
 
I går sen kväll och natt mådde jag verkligen pyton men idag på förmiddagen har det helt vänt. Är bara svullen om magen och har ömma bröst men inget annat. Bara den här plötsliga vändningen gör att jag stark misstänker min kropp för att den har gjort sig av med knodden.
 
Samtidigt blir jag arg på mig själv för jag kan inte gå runt och tänka så här i 10 dagar till, antingen så är knodden kvar eller så har den redan flyttat ut, det finns ju inget jag kan göra åt det. Men varför är man så dum.

RD 3

Idag är ruvardag 3, är fortarande väldigt svullen och öm i både mage och bröst, de andra trevliga biverkningarna håller även dom i sig, och vaggisarna är fortfarande ingen hit och väldigt läskiga. Tur att jag har många vita trosor ;)
 
Idag har vi varit och handlat kläder, det blev bara shoppat till maken då jag inte känner att jag har den mest optimala kroppsformen för shopping, men ett par skor blev det i alla fall. Dom har ju än så länge samma form som innan. 
På toppen av allt detta har jag dragit på mig en väldigt jobbig förkylning, så jag orkar nästan ingenting. Solen strålar utanför fönstret och jag vill så gärna gå ut en runda och få lite sol på mig, men vet inte om jag orkar.
 
Mamma ringde igår och frågade om knodden var kvar. Sa att det vet vi inte, för blödningen kommer inte om embryot inte fäst. Så vi lever fortarande i ovisshet. Men om den valt att leva vidare och dela sig så bör det vara en liten blastocyst nu och förhoppningsvis vilja fästa imorgon eller på tisdag.
 
11 dagar till testdag.

Biverkningar

Jag har fram tills nu varit väldigt förskonad från biverkningar under behandlingen. Jag hade bara en mild huvudvärk de första dagarna av sprutande. Men nu när jag börjat ta progesteronet så har jag fått tre biverkningar. Jag är svullen, ond i livmodern och det som faktiskt är värst, jag har blivit förstoppad. Ursäkta denna intima åkomma men det är så sjukt jobbigt! Och man blir ju ännu mer svullen av det. 
 
Jag hoppas så att det är värt alla dessa biverkningar. 

RD 1

Ja, idag är det ruvardag ett eller faktiskt ett och en halv. Nu ska det lilla embryot förhoppningsvis bestå av 8 celler och trivas som fisken i vattnet. Jag har varit på jobb och jobbat som vanligt. Har till och med vissa stunder glömt bort att jag ruvar. Det känns bara som om man väntar på nästa steg, förutom att en saftig summan drogs från kontot igår. 
 
Min kollega som vet om hela historien ritade ett stort rosa kryss i almanackan då han är stensäker på att detta kommer att gå vägen, när jag själv ibland tvivlar lite. De gångerna jag kommit på att knodden faktiskt är där har jag sagt åt den på skarpen att stanna. 
 
Har mått rätt bra fysiskt idag, lite ömmande i livmodern bara. Håller också stenkoll på symptom på överstimulering, är jag svullen eller blir jag andfådd när jag går i trappor, man kan verkligen analysera sönder saker. 
 
Tycker dock att vagitorierna inte är så kul (ursäkta beskrivningen). Men det är ju inte speciellt mysigt när en del bestämmer sig för att rinna ut i form av någon märklig massa. Men det är ju nästan ett I-landsproblem ;) 
 
Ikväll har pappa med sambo varit här och vi har spelat kort, ätit gott och druckit vin (alkoholfritt till mig och körande pappa). Han önskade oss lycka till med det lilla embryot <3

Nybliven ruvare

Nu är jag sedan några timmar tillbaka ruvare. Både min och makens lycka är nu total, även fast vi vet att vi nu har två tuffa veckor framför oss som garanterat kommer att fyllas med oro så har vi bestämt oss för att bara vara totalt lyckliga! I alla fall första veckan.
 
Jag tog flexledigt från jobbet efter lunch för att vi i lugn och ro skulle kunna åka til kliniken. Väl där fick vi komma in i samma rum som vi hade vid äggplocket. Jag fick klä om till samma snygga klänning och sen var det bara till att vänta. Dom var väldigt försenade så vi fick vänta ganska så länge.
 
Samma sköterska som vid plocket kom in och frågade hur jag mådde och hade mått sedan plocket. Efter ytterligare lite väntan kom läkaren in, det var samma läkare som vi hade på vårt första möte, (har haft en annan på VUL och plock). Hon är hur gullig som helst och satte sig ner för att berätta hur det hade gått för vara 19 ägg. Kan säga att du var jag måttligt nervös.
 
Det visade sig att 13 hade blivit befruktade varav 9 st hade delat sig superfint och var av toppkvalitet! Detta betydde att vi fick ett insatt och hela 8 st till frysen :)
Väl innen i salen fick vi se vårt lilla embyo, och det var så fint. Blev alldeles tårögd, att denna lilla fina samling med fyra perfekta celler kan väck så mycket känslor är helt fantastiskt.
 
Vi fick också se när detta lilla embryo sögs upp i katetern och efter att de blivit ordentligt insatt kunde vi se det på ultraljudet som en liten vit prick inne i livmodern.
Så ja, nu kan man faktiskt säga att vi är gravida, och vi har sett vårt embryo bara två dagar gammalt, hur många kan säga att dom har gjort det?
 
Nu ska vi bara vara lyckliga ett tag och hoppas av hela våra hjärtan att den lilla knodden gillar det och bestämmer sig för att stanna. 

13.15 prick

Imorgon flyttar vår lilla knodd in, vi längtar och hoppas så på att den vill stanna :)

Dagen efter

En dag efter äggplocket. Pendlar mellan att ligga i soffan och i sängen med katterna och tvn som bästa vänner. En av katterna ligger bredvid och passar mig hela tiden.
 
Jag är väldigt hoppfull om att jag ska vara bra imorgon. Svullnaden över magen har börjat gå ner lite. Jag kan gå runt i lägenheten, förvisso går det inte så fort men jag ser inte längre ut som en 90-åring som tappat bort sin rullator. Sitta ner går fortfarande inte helt smärtfritt. Det hugger till lite precis när jag sätter mig ner, och efter en liten stund ömmar det mycket så att jag antingen måste resa mig upp eller lägga mig ner på sidan eller rygg.
 
Har inte hört något från kliniken så jag antar att några av äggen har blivit befruktade, vi fick ju redan igår en tid för ET imorgon så man tycker ju att dom borde ringt om något oförutsätt inträffat.
 
 
Min lilla barnvakt ;)

130226, dagen äggplock

Ska böra med att tacka er alla så mycket för att n ihöll tummarna för oss, det hjälpte verkligen.
 
Klockan ringde kvart i sex i morse, och eftersom att jag inte fick äta någon frukost kunde jag snooza ytterligare en kvart så att maken fick äta frukost själv. Kvart över sju var det dags att hoppa in i bilen och köra till Malmö, såklart hade vi ju turen att åka lite innan rusningen så det var inga problem med att hinna.
 
Kvart i åtta ringde vi på dörren hos CuraÖresund, efter att ha anmält oss blev vi invisade på vårt rum. Rummet var väldigt mysigt med stor säng, egen toalett, fotölj, tv och radio. Jag fick direkt klä om till en mycket sexig klänning.
 

Har för mig att den var i storlek XL, så den var verkligen rymlig. Efter att vi hade installerat oss kom sköteskan in och gav mig min frukost, denna bestod av två alvedon, en stesolid (lugnande) och en liten mugg vatten. Mannen fick sen följa med in i ett annat rum för att lämna sitt bidrag. Under tiden hann jag bli lagom slö i huvudet och fick en venflon i armvecket där ännu bättre smärtstillande skulle ges.
 
Doktorn kom också in och hälsade, undrade hur jag mådde och informerade att om jag tyckte att ingreppet gjorde ont skulle jag bara säga till för dom hade massor med smärtstillande, och som han uttryckte det: vi slösar gärna.
 
På lite halvvingliga ben gick jag några minuter senare med man och barnmorska in i operationssalen, jag fick snygga blå plastskydd på fötterna och manken fick en rock och andra skor på sig. Något osmidig kravlade jag min upp i gynstolen. Fentanyl (morfinliknande preparat) sprutades i armen på mig och jag blev grymt snurrig i huvudet, det var lite obehagligt då det var svårt att hitta fokus. Kändes som den värsta fyllan man kan tänka sig. Men effektivt var det.
 
Det blev först tvätt och sen lokalbedövning innan det kördes igång. I rummet fanns det två stora tv-skärmar uppe vid taket där man på den ena kunde se vad som hände och hur äggblåsorna en efter en tömdes. Den andra var kopplad till mikroskopet på lab så att man kunde se när de letade och hittade äggen. Det gick undan och hela ingreppet tog 15-20 min. När han stack i vissa blåsor gjorde det lite ont, men inte mer ä att det gick att hålla ut. Jag bad inte om mer smärtlindring då jag tyckte jag var tillräckligt yr, och jag beydde mig faktiskt inte om att det kändes lite.
 
När själva ingreppet var klart fick vi direkt veta att de hade hittat 14 st ägg men de hade inte gått igenom alla rören än. Yr reste jag mig upp och blev stöttad av doktorn tillbaka till rummet.
Väl där somnade både jag och mannen, efter en halvtimme kom barnmorskan in för att höra hur det var och att jag nu fick äta frukost.
FY, vad gott det var! Då var klockan halv 11. Efter den här fantastiska måltid (knäckebröd och te) somnade jag en stund till.
 
Vi fick senare veta att de totalt hade fått ut 19 ägg och ett väldigt fint spermaprov :) Då de fått ut så många ägg rekomenderade dom inte att jag går och jobbar imorgon så jag har redan ringt och sjukat mig, just av anledningen att blåsorna igen kommer att fyllas med vätska. Sen vi kom hem har jag bara sovit och ätit alvedon med jämna mellanrum för nu har jag väldigt ont. Kan inte sitta ner utan bara ligga och gå långsamt, så det käns som ett klokt val att stanna hemma från jobbet, jag kan ju inte riktigt ligga ner på lab och jobba.
 
Vi fick tid för insättning på torsdag kl 13.15 så nu håller vi tummarna för att det blir många fina embryon, nu är det ju makens simmares tur att jobba lite.
 
Kram på alla er fantastiska människor som stöttar oss.
 
ett litet ägg fanns i fönstret för inspiration :)

Snart på väg

Om 20 min lämnar vi hemmet för att åka till kliniken i Malmö och förhoppningsvis genomföra ett lyckat äggplock. Jag har fjärilar i hela kroppen, trodde verkligen inte att jag skulle bli nervös.

Sprutfri dag

Då var det kvällen innan äggplocket och nu är jag nervös på riktigt och för allt. Det som är mest ospännande är att deras bestämmelser är att men ska ha betalt sin faktura innan äggplock vilken vi inte har fått än. Dessutom har jag påpekat detta två gånger till kliniken och bara fått till svar att den kommer. Så nu är jag nervös över att dom ska gnälla över det när vi kommer imorgon. 
 
Det trevliga är ju att jag inte behöver ta någon spruta ikväll, speciellt skönt att slippa orgalutranen :) 
Så nu har jag ätit en ordentlig middag för att inte hungra ihjäl imorgon då jag inte får äta frukost. Tror jag ska ta lite mer sovmorgon istället så får maken äta frukost själv. 

Ovitrelle

Nu har jag precis satt Ovitrellesprutan i magen och spruta in det som ska ge mig massiv ägglossning. Jag försökte att inte fumlade så mycket men det var mycket mer än vad jag trodde som skulle in. 
V hoppas så på att detta blir den sista sprutan vi behöver ta på den här resan. 

Mogna?

Nu ömmar brösten så mycket så att det är obekvämt att ha bh på, det började så smått igår. Kan det bero på mogna äggblåsor tro?

Två dagar kvar

Nu är det två dagar kvar till äggplock. Hormonerna har gått mig till huvudet. Jag är arg, ledsen och skitglad om vart annat. Det är fruktansvärt jobbigt både för mig och min man eftersom ingen av oss vet hur jag kommar att reagera på saker som händer eller något han säger.
Jag känner mig så maktlös när jag inte kan ha kontroll över mina egna känslor.
 
Magen är väldigt svullen och mer öm än någonsin, vet inte hur jag ska klara av att jobba en hel dag imorgon då det smärtar när jag går och så fort jag sätter mig ner. det ser helt klart ut som om jag svalt en balong, och även fast jag har ganska så löst sittande klänningar så skymtas den uppblåsta magen. 
Vi håller ju verkligen tummarna för att den inte ska försvinna utan övergå till en gravidmagen och inte bara en mage full med ägg.
 
Jag har läst på många trådar på forum och olika bloggar att äggplocket skrämmer folk. Jag är verkligen inte rädd för själva äggplocket. Det jag är rädd för är att de inte ska få ut några ägg eller att de inte ska bli befruktade. Det är den tanken som skrämmer mig och min man mest. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0