Mot ett liv - Strävan efter en liten

Nu är det bara 4 dagar kvar till julafton, jag kan inte riktigt förstå det. När man själv är i bebisbubblan är det svårt att förstå att livet runt omkring faktiskt fortsätter även om ens eget tagit en helt ny vändning. Vi har i alla fall lyckats köpa alla julklappar så vi är färdiga inför julhelgen. Första julen med vår fantastiska lilla Freja. Det är helt underbart att veta att våra kommande jular kommer att se helt annorlunda ut.

 

Det ska bli spännande att se hur det kommer att bli detta året, vi är bortbjudna varje dag från den 23e till den 27e, jag hoppas vi orkar med. Annars får vi väl stänga av telefonerna och mysa ner oss själva i soffan.

 

 

Sitter i soffan med en kopp kaffe och bara myser. Mannen och Freja tar en eftermiddagslur i sovrummet. Känner enorm lycka och tacksamhet för vår lilla tjej. Jag har lyckats köpa 2 julklappar till mannen och med en veck kvar till julafton känns det inte som att det blir så många fler. Har inte handlat något speciellt till Freja men hon får saker hela tiden, vi köper ju till henne när hon behöver det.

 

Kan inte riktigt förstå att hon snart blir 3 veckor gammal. Hon har mycket längre vakna perioder på dagarna nu och är duktig på att lyfta sitt huvud när hon ligger på magen. Tiden bara springer iväg och det går nästan för fort. Mannen är jätteglad att han lyckats få in att vara ledig en hel månad med oss <3

 

 

Det gick nog bara en timme (gissar bara) innan barnmorskan kom in igen för att se hur det gick samt hur jag andades i masken. När hon var där blev det ännu en undersökning som nu visade att jag öppnat mig till 7 cm, tydligen hade jag också svullnat till ganska så mycket så jag fick inte längre gå runt utan var tvungen att ligga i sängen för att värkarbetet skulle fortsätta framåt. 

 

Jag hamnade på sidan, vilket gick bra, med masken i högsta hugg, mannens hand och en del av sängen att hålla hårt i när värkarna kom gjorde det lite lättare att andas igenom. Ungefär här nådde jag gränsen att jag kände att jag inte orkade med smärtan mer. Vattnet hade inte gått och vid varje värk kändes det som om mitt bäcken lossnade från svanskotan på båda sidorna. Varken lustgas eller värmen hjälpte längre, tårarna trillade ner för kinderna utan att jag grät. Barnmorskan kom in igen och kände, öppen 8 cm och hon sa att det var vattenblåsan som tryckte på bak på min svanskota, så nu beslutade dom att ta hål på hinnorna. Hela förloppet hade dessutom gått så fort att det fanns ingen möjlighet till annan smärtlindring än lustgasen, så det var bara att gilla läget. Jag kände det varma vattnet forsa över låret och kort där efter ville jag börja krysta.

 

Nu var både barnmorskan, undersköterskan och studenten (japp, hade med en manlig sådan) kvar i rummet. Jag var tvungen att försöka andas mig igenom de första krystvärkarna för att men barnmorskans hjälp öppnas de sista centimetrarna, samt för att låta vävnaden vänja sig. 

 

Jag hade också skrivit i min förlossningsplan hur rädd jag var för att spricka mycket under utdrivningen, och här var barnmorskan helt underbar, hon sa till mig hur jag skulle ligga och skyddande min mellangård med varma handdukar och tryck från sin hand. När jag mitt i allt ihop fick smått panik och bara ville trycka ut så hårt jag kunde och skrek att ta ut henne! Tog hon tag i mitt ben och sa att om jag inte ville gå helt sönder var jag tvungen att lugna ner mig och lyssna på henne. Då stod huvudet precis innanför och tryckte. Hon tog min hand och förde den mellan mina ben så att jag kunde känna håret på donnan huvud. Detta fick mig att återfå lite fokus mitt i det onda (under krystvärkarna fick jag inte använda lustgasen). 

När huvudet var halvvägs ute fick jag inte kryst för hårt och hon höll fint emot och smörjde in både mig och bebisens huvud med glidmedel så att vävnaden skulle få det lite lättare. Fram tills hit gick allt bra.

 

I nästa krystvärk kom huvudet ut, helt plötsligt kunde jag inte ligga på sidan längre utan kastades runt på ryggen med hjälp av batnmorskan och undersköterskan hamnade jag fortare än fortast i sittande gynställning med händerna runt knäna. Jag förstod snabbt att någon inte stod rätt till. Jag krystade på allt vad jag kunde medan barnmorskan fick bryta ut lillan, då hon fastnat med axlarna, och vilket jag inte såg där som tur var, men läste i min journal efteråt hade navelsträngen hårt virad runt halsen.

 

När hon kom ut var hon helt lillablå men andades som hon skulle tack vare snabb manöver. Jag fick upp henne på mitt bröst och kort därefter började hon skrika. Det var det vackraste ljudet jag hört.

Eftersom att det blev så brottom att hon behövde komma ut fort så gick jag i alla fall sönder en del och behövde sys med ganska många stygn. Men huvudsaken är ju att Freja kom ut och mår bra.

 

Så det var min förlossning. Det gick fort ett litet tidsperspektiv första värken hemma som gjorde att jag förstod att det var något på gång kom vid 18.30. 00.15 var vi inne på förlossningen och 05.20 kom vår vackra och så högt efterlängtade Freja till världen <3 <3

Tänkte skriva ihop en liten förlossningsberättelse, både för mig själv och för er som vill läsa.

Som jag tidigare skrivit var jag på mitt sista besök hos barnmorskan den 28e november, fick då gjort en hinnsvepning där hon redan kände att livmoderhalsen var helt utplånad och att jag var öppen 1,5 cm. Visst jag hade ju haft lite kraftigare förvärkar, men det hade jag ju haft från och till i nästan två veckor.

 

Jag hoppades när vi gick där ifrån att det skulle ha effekt, men jag visste ju att det inte funkar på alla, så både jag och mannen var ändå inställda på att få vänta till den 3e (idag) innan vi kunde få åka in för igångsättning.

När vi kom hem hade jag förvärkar som vanligt, det kom en i halvtimmen ungefär. Vi åt lunch och sen åkte mannen till jobbet då han var lagd på att jobba ett kvällspass. 

Jag gick som vanligt och la mig en stund på eftermiddagen och hade då fortfarande sammandragningar men nu med lite glesare intervall. Sov två timmar och när jag vaknade var sammandragningarna borta till min stora besvikels. Nehej, det var bara ännu ett falsklarm.

 

Vid 18.30 kom sammandragningarna tillbaka med en halvtimmes mellanrum, inte direkt något jag la så stor vikt vid då det var typ 100e gången jag känt så. Men den här gången ville de inte försvinna utan började komma tätare. Brydde mig inte om att ringa hem mannen från jobbet utan sa att han kunde jobba klart då han skulle gå av sitt pass 20.30, och man har ju hört att man får gå hemma i ca 12 timmar med första barnet innan det blir aktuellt att åka in till förlossningen.

 

Ringde occkså mamma och sa att det nog hade var på gång då hon skulle vara med på förlossningen och hinna köra ner till oss då vi hade planer på att föda i Lund. 

När mannen kom hem hade jag ca en värk per 10e minut, och vi ringde mamma och sa att hon kunde börja köra ner. Värkarna kom som små vågor och jag ville bara stå och hänga på något, jag kände dock inget bak i ryggen som alla säger att man ska göra, men jag hade nu insett att snart kommer det att komma en bebis. Trodde fortfarande att jag skulle behöva gå hemma länge då jag inte kände något i ryggen.

 

Mannen tappade upp ett varmt bad till mig och började packa klart BB-väskan. Jag badade i kanske 30 min (har inte så bra tidsuppfattning vid det här tillfället), sen kunde jag inte vara kvar då jag ville kunna röra mig fritt när värkarna kom. De var nu mer intensiva och jag fick fokusera och andas mig igenom dom. Mannen klockade och mina värkar var nu mellan 1-2min långa och jag hade en var 5e minut.

 

När jag tagit mig upp ur badet fick jag en slemmig blödning. Då bestämde vi oss för att ringa till förlossningen. Hon sa att jag inte hade värkar så tätt som dom önskade och att dom dessutom hade fullt hela natten och skulle inte kunna ta emot någon mer förrän nästa morgon. Så hon hänvisade oss till Malmö om vi skulle behöva åka in under natten. Vad jag läst så fick man bara ha med sig en anhörig i Malmö så jag förberedde mig på en lång bilfärd upp till Helsingborg. Innan vi bestämde oss för att ringa mamma och be henne vända ringde mannen Malmö för att fråga om de kunde göra ett undantag.

Vi var så välkomna alla tre, men hon tyckte också att vi skulle vänta lite till för de ville gärna att värkarna skulle komma var 3e-4e minut.

 

Precis när det samtalet var avslutat kom mamma. De tillsammans packade ihop det sista och fungerade lite som stöd för mig att hänga på när värkarna kom. Hon hann bara vara här en kort stund och sen kom värkarna var 4e minut och jag hade så ont att det var jobbigt att andas igenom värkarna och jag kunde bara hänga på bord och stolar eller det som fanns tillgängligt.

 

Mannen ringde tillbaka till Malmö, som fortfarande inte tyckte att det lät som helt klart eftersom att vattnet inte gått. Men vi fick lov att komma in på kontroll men vara beredda på att vi kanske skulle bli tvugna att åka hem igen om jag inte kommit tillräckligt långt.

 

 

Nu vaknade lill-skruttan, fortsättning följer :)