Mot ett liv - Strävan efter en liten

Mina foglossningar blir verkligen inte bättre, idag har jag haft ondare än på länge. Att det dessutom inte hjälper att sitta ner då jag har mest runt sittbenen gör inte det hela lättare. Har mejlat BM som är i tjänst och frågat vad jag ska göra, för det är två veckor kvar till vårt nästa besök. Får förslag på jobb om att jag ska sjukskriva mig men jag vill ju verkligen kunna jobba för jag kommer att bli knäpp av att bara sitta hemma.

 

Lite sent tycker jag att ha besöket efter inskrivningen först i v27 men så blir det väl när det är semestertider. 

För 6 månader sedan kunde vi inte ens tänka oss och våga tro att vi nu skulle sitta i den situation vi är i idag. 

För sex månader sedan var vi nertyngda av motgångar. Vi hade fått information om att de inte hittade något fel på någon av oss, och att vi på grund av det var tvugna att försöka på egen hand ytterligare sex månader innan vi fick höra av oss igen för att bli uppsatta i IVF-kö.

 

Nertyngda av detta besked och all frågor om när det var dags för oss att skaffa liten. Vi hade ju faktiska fasta jobb och en lägenhet med plats för barn. 

I vår kraftiga längtan och förtvivlan över att vi inte kunde få till det som skulle vara så enkelt sökte vi oss desperat till en privatklinik för ett försök.

 

Vi kunde inte, och vågade inte tro på att det skulle fungera men något var vi tvugna att göra. Nu sitter jag här med en mage jag bara drömt om. Det tog lång tid innan jag faktiskt kunde tro på att vi är gravida. De små sparkar som jag känner värmer mitt hjärta och berättar för mig att det jag och maken önskat högst av allt är på väg att slå in. 

 

Trots foglossningar som gör att jag bara kan gå i slow motion och knappt göra något hemma så älskar jag min graviditet. Vår lilla bebis skulle bara veta så efterlängtad och älskad hon varit sen långt innan vi visste att hon fanns. 

Gårdagen gick i lugnt tempo, låg på stranden nästan hela dagen och då så klart mest på mage. Det är bara att gräva lite gropar och klart! Lyckades trots noggrann smörjning med hög faktor bränna mig på vissa ställen.

Ångrar verkligen inte att vi stannade hemma igår kväll. Är trots det lugna tempot helt slut idag, gissar att det delvis beror på värmen och att jag sover så dåligt på nätterna. Nu ligger jag bara vid vår lilla fläkt och tittar på när maken sätter ihop en byrå som vi köpt till knoddens kläder och saker.

Imorgon bär det av till jobbet igen, jag vet inte hur det ska gå då vi på sommaren har närmre 30 grader inne. Hoppas att jag inte svimmar av värmeslag.

Jag har alltid älskat sommaren och värmen, men nu är det faktiskt mest jobbigt. Stor mage och strålande solsken med 30 grader låter säkert som en dröm, men jag känner bara att den lilla ork som fanns blir som bortblåst.

 

Jag vet inte om det är värmen eller ett lågt järn som gör att jag är så trött, idag har jag sovit i två omgångar på dagen och varit sjukt trött ändå. Känns jobbigt då dagen bara försvinner, dessutom är det tillbaka till jobbet på måndag så jag vill ju inte sova bort mina sista semesterdagar. Blev bortbjuden på grillning till ett par vänner imorgon som bor en timmes bilfärd bort, men jag känner verkligen att min kropp nog inte orkar, och att ACn i bilen är sönder gör ju inte det mer lockande. Har lagom dåligt samvete för att jag tackade nej utan någon mer vettig anledning.

 

 

Då var vi hemma igen efter semestern. Efter bröllopet åkte vi med ett par kompisar ner till Krakow för att semestra lite. En väldigt vacker stad med god mat, mysiga judiska kvarter och fina torg och små gränder. Ska man semestra i en stad så kan jag verkligen rekommendera Krakow, dessuto är det fortfarande billigt trots att där är så mycket turister. Nu i efterhand var det inte den mest optimala semestern för mig då vi mest tog oss runt till fots. Jag hade lyckats dansa sönder en fog på bröllopet så nu går jag ännu sämre. Men jag lyckades stappla runt ganska så bra i alla fall. Det blev lite för mycket för kroppen när vi bestämde oss för att besöka Auschwitz på vad som visade sig vara den varmaste dagen av resan, som även utan stor mage är ett väldigt påfrestande besök. Vi fick gå före i biljettkön då jag kan gissa att det inte är så vanligt att komma dit med stor mage och en liten bebis (våra vänners 4 månaders pojke). Fick till och med höra att, "this is no place for baby".

 

Jag lyckades dessutom dra på mig en aggressiv förkylning som jag delvis skyller på maken och delvis på ACn på hotellet. Men här ligger vi inte på latsidan de sista semesterdagarna så idag har vi varit iväg och beställt vagn med tillbehör.

Det blev en Emmaljunga cit cross i färgen brown flowers.

Förutom själva vagnen med sittdel och liggkorg blev det också skötväska, bensäck till sittdelen och en fodrar åkpåse som också går att sätta fast i babyskyddet.

Idag går vi in i ny vecka, nämligen vecka 23. Det märks att det går framåt på magomfånget som ökar i ganska snabb takt nu. Sparkar och buffar känns också mer och oftare än innan. Hon har börjat sparka när det är mycket ljud runt omkring på jobbet, vaknar nog då.

 

Idag mår jag 1000 gånger bättre än igår, jag gissar att det var detta som barnmorskan menade med att jag kommer att ha bra och dåliga dagar, gårdagen var en typisk dålig dag. 

 

Nu har jag parkerat mig i soffan för lite välbehövlig vila framför tvn och datorn. Har när jag kom hem från jobbet roat mig med att prova igenom hela mitt klänningsutbud. Vi ska på bröllop i Polen på fredag så tänkte att jag skulle provat ut innan vi åker vilken klänning jag kan komma i. Saken är den att klänningen som sitter bäst är klarröd, jag vet att det är påhittat att man inte kan bära rött på bröllop i Sverige, men hur är det i Polen tro? 

Tror ni att jag kan ha en röd klänning?

Var och hälsade på ett par vänner igår som fick barn för två månader sedan. Jag var lite spänd för vilken känsla som kom att infinna sig. Även efter att jag blivit gravid så har jag känt som att det öppnas ett tomt hål i bröstet när jag ser små bebisar. Ett hål av saknad, längtan och sorg som blir näst intill outhärdligt. Så frågan var den om samma hål skulle uppenbara sig igen.

 

Hålet lös med sig frånvaro, och det var bara mysigt att få lukta på den fina lilla bebisen. Detta kanske betyder att min kropp och hjärna äntligen har förstått att det är vår tur nu.

 

Har fårr lite nya symptom och andra gamla som verkar komma tillbaka:

 

Fogarna började göra väldigt ont när jag går

Tröttheten har kommit tillbaka och jag orkar inte göra något här hemma efter att ha jobbat hela dagen.

Illamående av att äta äpple 

Kan äta choklad igen utan att må dåligt

 

Det av allt som påverkar mig mest är att vara så trött, jag får fruktansvärt dåligt samvete av at tinte orka göra något när jag kommer hem. Det står massor med disk på diskbänken som jag inte orkar ta tag i. Skulle behöva laga middag så att vi har till jobbet, men istället tar jag något att bara värma i micron, för att sen sova en timme minst på soffan. Usch, det känns som om jag bara låter allt förfalla, och inte orkar jag busa med katterna heller.

 

Det som är tur är att jag har den mest underbara make som gör så mycket extra här hemma, men det är nog mer mitt samvete som påverkar. Han säger att han gärna gör mer, men jag vill hjälpa honom. Får väl tänka på att jag bakar bebis och det gör ju inte han.

Igår hämtade maken ut den gratis beby box jag skickat efter, blev faktiskt förvånad över att det var så mycket saker i den. Hade förväntat mig någon kräm, tidning och lite reklam. Men detta var vad som fanns i den.

 

Det är precis vad jag är och känner mig. Fast än jag går med en stor mage och lyckan just nu är total så är vi och kommer alltid att vara ofrivilligt barnlösa. Den sjukdom vi drabbats av är inte botad bara för att vi nu bakar vårt önskebarn som vi längtat så efter.

En gång ofrivilligt barnlös och IVFare, alltid ofrivilligt barnlös och IVFare. Sannolikheten att vi kommer behöva gå igenom ett eller flera FET när knodden ska få syskon är ganska så stor. Det kanske känns som om jag tänker väldigt långt in i framtiden. Men eftersom att det tog oss två år att komma hit så är det kanske inte så dumt att tänka på det. 

 

Man kan skoja om att vi har 8 "barn" i frysen som vi kan ta av vid behov, men för oss är det så mycket mer. Massor med känslor finns hos dessa små vackra embryo. De ligger där och är vår framtid, för som det ser ut nu så kommer det varje gång vi vill göra det som för många är intimt och självklart vara flera andra inblandade.

En gynekolog i ett sterilt rum med en embryolog i labbet som ser till att vårt lilla liv och vår framtida lycka hamnar tryggt och säkert där det hör hemma.

 

Vill också passa på att gratulera Votivi filii som äntligen lyckats efter många år av strävan och längtan. Det värmer mitt hjärta att läsa detta och jag önskar er all lycka!

Har handlat ännu fler söta små bodys och mössor till vår lilla tjej, hittade dom på en marknad och kunde bara inte stå emot. Den grön och svarta fick hon av mormor. Mina kära mor kan verkligen inte hla sig borta från bebiskläder så lill-donnan kommer säkert att drunkna i kläder.

 

Idag har jag haft en lite jobbig dag på jobbet, som sagt så har fogarna börjat strula igen och även benen svullnar trots att jag har stödstrumpor på mig. Vissa stunder gjorde det ont både att stå och sitta ner. Stod jag upp gjorde benen och fötterna ont, och om jag satt ner så var det fogarna som spökade. Inte hjälpte det att sitta med benen högt heller. Precis när jag nästan började tycka synd om mig själv så får jag världens mysigaste sparkar och då vänder humöret på en femöring. Min kropp blir såhär för att vår älskade lilla bebis äntligen har flyttat in. För henne kan jag ligga hela graviditeten på sjukhus om det så skulle bli. För hon är värd allt! Vi älskar dig så redan jag och pappa. Vi längtar tills vi ses <3

 

Sitter ute på balkongen i kvällssolen och bara njuter. Det är lite synd att jag ska jobba en och en halv vecka till innan semestern. Sen har jag dessutom bara semester i lite mer än en vecka men då ska jag njuta så mycket jag bara kan av den veckan.

 

Idag har lill-donnan varit ganska så lugn, bara gett mig några små buffar någon gång, men jag känner att hon har ändrat ställning och sparkar nog på moderkakan så då blir det ju en del stötdämpning. I natt blev jag där emot väckt av arga sparkar när jag ändrade sovställning, tydligen något som inte alls var populärt. 

 

Har börjat känna av mina fogar igen idag när jag går lite för fort på jobbet. Kanske dags att göra ytterligare ett besök hos min kära syster och se ifall hon kan rätta till det den här gången med, eller om det nu är så att jag får leva med det. Den senaste veckna har magen växt så det knakar, och jag känner hur hela kroppen förändras. Det går väldigt fort nu men det är ju så mysigt. 

 

Svärföräldrarna var hos oss igår och hjälpte till med att flytta ut lite möbler från vårt sovrum så nu kan vi göra en fin babyhörna där. Har redan boat lite med en fin gammal stol, ny matta, en blomma och lite söta filtar som knodden redan fått. Vi fick också hjälp med att sätta upp skötbordet i badrummet, vilket blev helt perfekt, nu väntar vi bara på att du ska komma till oss vår efterlängtade och älskade lilla flicka!

Det är precis det jag börjar bli nu. Helt plötsligt märker jag att saker som man innan inte ens har funderat på helt plötsligt blir besvärliga. Jag har sen en tid tillbaka haft stödstrumpor på mig på jobbet för att jag har en tendens till att få så ont i mina smalben annars när jag står och sitter mycket. 

 

Men de senaste dagarna har det blivit ett allt svårare projekt att få på dom. Det är ju inte enkelt att ta på sig stödstrumpor i vanliga fall, men nu får jag stå i en mycket snygg bredbent sumobruttapose och brottas ordetligt med varje strumpa. Kan ju inte direkt påstå att jag känner mig varken smidig eller snygg.

 

Det blir svårare och svårare för varje dag att böja sig ner, är maken hemma så får han hjälpa mig att knäppa mina sandaler, och om han inte är det blir det samma sumopose då. Upptäckte idag att det är svårt att damsuga med, speciellt under soffan och under sängen mm. Det fick bli en halvslarvig städning. Det är ju såååå synd att maken numera kommer att få damsuga.

 

Men jag måste verkligen säga att jag älskar det! Jag älskar att min mage är i vägen, älskar att jag ser ut som en sumobrottare varje gång jag ska göra något i fothöjd eller har tappat något på golvet.

Hade efter råd från er underbara läsare bestämt mig för att om jag inte känt lill-donnan efter ett dygn så skulle jag antingen ringa barnmorskan eller åka in. 

Igår morse körde hon igång ordetligt, det var så att det syntes utanpå kläderna vid frukosten på jobbet. En helt fantastisk känsla. Sen var hon igång en gång till på förmiddagen för att sedan vara lugn tills jag slutade jobb. Antingen sov hon eller så hade jag så mycket annat i huvudet att jag inte kände sparkarna. 

 

På kvällen när jag satt i soffan var det full rulle igen. Nu är jag åter lugn och fin. Har känt lite nätta buffar nu på morgonen också, tror att den lilla väljer att ta sovmorgon. 

Hej och välkommen tillbaka fröken oro. Det var nog tre veckor sedan minst sen du sist hälsade på i mitt huvud. Jag har väldigt regelbundet känt vår lilla flicka gymnastisera och böka runt i min mage, det är så mysigt att bara ligga i soffan efter jobbpå kvällen och känna henne. Även de stunderna på jobb när hon är aktiv blir så mysiga.

 

Men idag har som sagt fröken oro kommit hit. Saken är den att jag bara kände några sparkar i morse och sedan dess har det varit stilla. Försökte få lite rörelser genom att buffa på magen men inget alls. Så nu är jag bekymrad över att något ska ha hänt vår fina lilla bebis. Varför är hon plötsligt inte som vanligt? Kanske jag som bara inte känt, eller har hon valt att ha en lugn dag. Detta känns som de mest logiska tankarna, men de vill ju så klart inte fröken oro att jag ska tänka. Utan i mitt huvud dyker knut på navelsträng och katastrof upp.

 

Känns lite överdrivet att kontakta BM eller liknande då man inte (enligt nätet) inte kan förvänta sig regelbundna fosterrörelser förrän efter v 26.

Dagens blocketfynd blev ett BRIO skötbord att hänga på väggen. Vi slog till direkt då det är precis ett sånt vi har tittat på. Nu ska vi bara ta hjälp av svärfar att få det monterat upp på väggen då vi inte har någon annan stans att förvara det innan knodden kommer.

Så mycket som man måste köpa, men fy vad roligt det är :)

 

En massa onda bakterier har invaderat mitt tandkött och gett mig ordentligt med inflammation. Det gör så ont och är så svullet, då det sitter bakom visdomtanden i underkäken så kan jag inte äta ordentligt heller. Jag har haft lite strul med mitt tandkött innan jag blev gravid men nu har det blivit extremt, men läste ju som sagt att det är ganska så vanligt förekommande hos gravida. 

Har nu varit på apoteket och köpt bakteriedödande munsköjl som ska användas flitigt, om det inte har blivit bättre om några dagar får jag väl svälja mitt obehag för tandläkare och boka en tid så att jag kan få lite hjälp. Har ju såklart läst att det inte är speciellt bra för bebisen att gå runt med det.

 

Idag har det inte varit så mycket aktivitet i magen, det beror kanske på att det levdes rövare hela natten igår så att jag låg vaken nästan en timme vid tre för att det sparkades så mycket, jag tror inte att hon uppskattade mitt val av sovställning. 

Det var lite mysigt att bara ligga där och känna de små sparkarna, nackdelen var ju att jag varit väldigt trött på jobbet idag, men det kan ju inte hjälpas.

Igår fick maken känna små sparkar från utsidan, det skymtade nästan en liten tår i ögonvrån <3