Berätta eller vara tyst?
Jag går in i v 12 i morgon och jah kommer att berätta för hela arbetslaget då. Många vet redan men jag kunde inte hitta på ursäkter till varför jag inte kan göra allt jag förrut gjorde. Det känns bättre att kollegor vet varför de får göra lite extra.
(Och de gör det så gärna nu när de vet)
Jag tycker du kan berätta:-)
Ja jag funderar i samma banor,när bör man berätta? Som du tänker att berätta ang VUL så kan jag också tänka/känna. Men samtidigt så vid det laget så syns det ju,och jag vill nog berätta innan dom ser. Sen har ju jag precis börjat på ett nytt jobb och har provanställning i 6 månader. Det känns si så där om jag ska vara ärlig. Är ju rädd för att dom kommer att avsluta anställningen om dom får reda på att jag är gravid! Kram
Jag hade nig berättat som det är, åtminstone för chefen. Det blir ju rätt ohållbart i längden. Men jag förstår oron. Så fort jag säger något till någon, laddar ner en gravidapp eller tittar på en mamma-tidning känns det som att jag kommer förstöra allt.
Kram
Jag hittade ett ordspråk som jag lever efter
"Ta ut lyckan i förskott det enda som kan hända är att du varit lycklig i onödan"
Men alla är vi så olika. Vi har varit väldigt öppna med att vi skulle göra en ivf och utredningarna m.m då både jag och mannen jobbat på samma jobb och det är och blir lätt så jävla mycket skitsnack och jag upptäckte rätt snabbt att visste alla allt då fanns det inget att snacka om. Sen när vi av oss själva nu blev gravida så berättade vi det nästan på engång, dels för att kollegor och chefer kan hjälpa mig planera bort tungalyft och kemikalier och så lände jag och mannen att om det händer något så vet de varför jag/vi kommer vara helt knäckta och kanske kommer stanna hemma en tid. Även där blir det inget skitsnack.
Men som sagt alla är olika och detta var ju hur vi valt att göra.
Och jag förstår att man vill vänta och ta reda på allt först. Det är ju ändå ens mest privata.
Gör som magkänslan säger och följ hjärtat så brukar det gå bra!
Kram
Först vill jag säga Grattis till att de tolv första veckorna är till ända, att det nu är blåst faran över så att säga.
Men sen, oj, det där med jobbet känns jobbigt. Mitt jobb innebär inga konstiga arbetsuppgifter som helst, vanligt kontorsjobb. Det enda som skulle kunna ha avslöjat mig är enstaka morgonillamående som kommit på jobbet, men jag har varit där så tidigt på morgnarna att nästan ingen annan hunnit komma. Jag vet inte om jag automatiskt kommer att säga nåt när de tolv veckorna har gått, men vi ska ha en konferens där i dagarna så det blir väl en naturlig anledning att förklara varför jag inte dricker alkohol. Lycka till idag!
Tycker du ska berätta. Finns ingen anledning att hålla det hemligt längre. Efter mitt ulj i v.9 när allt såg bra ut har jag berättat för alla. Bättre att folk vet så man kan få förståelse. Skulle det vara något fel på barnet då är det så, inget man kan göra något åt. Saker kan gå fel hela vägen men det är ju väldigt ovanligt.
Jag hade berättat. Alla på mitt jobb vet nu. Tyckte det var så jobbigt att smussla. Sen vet de om det inte skulle gå vägen. Man kommer få bättre förståelse. Fast nu är vi inte så många.
Gör det som känns rätt. :)
Kram
