Mot ett liv - Strävan efter en liten

Det gick nog bara en timme (gissar bara) innan barnmorskan kom in igen för att se hur det gick samt hur jag andades i masken. När hon var där blev det ännu en undersökning som nu visade att jag öppnat mig till 7 cm, tydligen hade jag också svullnat till ganska så mycket så jag fick inte längre gå runt utan var tvungen att ligga i sängen för att värkarbetet skulle fortsätta framåt. 

 

Jag hamnade på sidan, vilket gick bra, med masken i högsta hugg, mannens hand och en del av sängen att hålla hårt i när värkarna kom gjorde det lite lättare att andas igenom. Ungefär här nådde jag gränsen att jag kände att jag inte orkade med smärtan mer. Vattnet hade inte gått och vid varje värk kändes det som om mitt bäcken lossnade från svanskotan på båda sidorna. Varken lustgas eller värmen hjälpte längre, tårarna trillade ner för kinderna utan att jag grät. Barnmorskan kom in igen och kände, öppen 8 cm och hon sa att det var vattenblåsan som tryckte på bak på min svanskota, så nu beslutade dom att ta hål på hinnorna. Hela förloppet hade dessutom gått så fort att det fanns ingen möjlighet till annan smärtlindring än lustgasen, så det var bara att gilla läget. Jag kände det varma vattnet forsa över låret och kort där efter ville jag börja krysta.

 

Nu var både barnmorskan, undersköterskan och studenten (japp, hade med en manlig sådan) kvar i rummet. Jag var tvungen att försöka andas mig igenom de första krystvärkarna för att men barnmorskans hjälp öppnas de sista centimetrarna, samt för att låta vävnaden vänja sig. 

 

Jag hade också skrivit i min förlossningsplan hur rädd jag var för att spricka mycket under utdrivningen, och här var barnmorskan helt underbar, hon sa till mig hur jag skulle ligga och skyddande min mellangård med varma handdukar och tryck från sin hand. När jag mitt i allt ihop fick smått panik och bara ville trycka ut så hårt jag kunde och skrek att ta ut henne! Tog hon tag i mitt ben och sa att om jag inte ville gå helt sönder var jag tvungen att lugna ner mig och lyssna på henne. Då stod huvudet precis innanför och tryckte. Hon tog min hand och förde den mellan mina ben så att jag kunde känna håret på donnan huvud. Detta fick mig att återfå lite fokus mitt i det onda (under krystvärkarna fick jag inte använda lustgasen). 

När huvudet var halvvägs ute fick jag inte kryst för hårt och hon höll fint emot och smörjde in både mig och bebisens huvud med glidmedel så att vävnaden skulle få det lite lättare. Fram tills hit gick allt bra.

 

I nästa krystvärk kom huvudet ut, helt plötsligt kunde jag inte ligga på sidan längre utan kastades runt på ryggen med hjälp av batnmorskan och undersköterskan hamnade jag fortare än fortast i sittande gynställning med händerna runt knäna. Jag förstod snabbt att någon inte stod rätt till. Jag krystade på allt vad jag kunde medan barnmorskan fick bryta ut lillan, då hon fastnat med axlarna, och vilket jag inte såg där som tur var, men läste i min journal efteråt hade navelsträngen hårt virad runt halsen.

 

När hon kom ut var hon helt lillablå men andades som hon skulle tack vare snabb manöver. Jag fick upp henne på mitt bröst och kort därefter började hon skrika. Det var det vackraste ljudet jag hört.

Eftersom att det blev så brottom att hon behövde komma ut fort så gick jag i alla fall sönder en del och behövde sys med ganska många stygn. Men huvudsaken är ju att Freja kom ut och mår bra.

 

Så det var min förlossning. Det gick fort ett litet tidsperspektiv första värken hemma som gjorde att jag förstod att det var något på gång kom vid 18.30. 00.15 var vi inne på förlossningen och 05.20 kom vår vackra och så högt efterlängtade Freja till världen <3 <3