Mot ett liv - Strävan efter en liten

Nu kan jag med facit i hand bekräfta att det var progesteronet som var boven i dramat uppsvälld mage. Tog sista tabletten i onsdagskväll och har sedan dess gått ner 3 kg i vikt. Så nu är jag bara 3 kg upp sen IVF-starten. Det tycker jag inte är så konstigt med tanke på hur mycket vi fifflar med våra kroppar.

 

Nu kan jag ha mina byxor på mig igen (i alla fall dom med stretch), men jag hoppas att det inte blir långvarigt utan att magen snart kommer att växa igen, men då på grund av att bebisen växer och inte för att magen är full med vätska.

Nu har jag precis satt Ovitrellesprutan i magen och spruta in det som ska ge mig massiv ägglossning. Jag försökte att inte fumlade så mycket men det var mycket mer än vad jag trodde som skulle in. 

V hoppas så på att detta blir den sista sprutan vi behöver ta på den här resan. 

Nu är det två dagar kvar till äggplock. Hormonerna har gått mig till huvudet. Jag är arg, ledsen och skitglad om vart annat. Det är fruktansvärt jobbigt både för mig och min man eftersom ingen av oss vet hur jag kommar att reagera på saker som händer eller något han säger.

Jag känner mig så maktlös när jag inte kan ha kontroll över mina egna känslor.

 

Magen är väldigt svullen och mer öm än någonsin, vet inte hur jag ska klara av att jobba en hel dag imorgon då det smärtar när jag går och så fort jag sätter mig ner. det ser helt klart ut som om jag svalt en balong, och även fast jag har ganska så löst sittande klänningar så skymtas den uppblåsta magen. 

Vi håller ju verkligen tummarna för att den inte ska försvinna utan övergå till en gravidmagen och inte bara en mage full med ägg.

 

Jag har läst på många trådar på forum och olika bloggar att äggplocket skrämmer folk. Jag är verkligen inte rädd för själva äggplocket. Det jag är rädd för är att de inte ska få ut några ägg eller att de inte ska bli befruktade. Det är den tanken som skrämmer mig och min man mest. 

Ikväll är det dags för den sista gonal-f och den sista Orgalutran. Ovitrellen tas på söndag exakt 22.00 för att sen vara helt sprutfri på måndag.

Ska hem till en kompis ivkäll så det blir final på dubbelsprutandet där, det som är skönt är att jag inte behöver smyga med det då hon vet vad vi går igenom.

Vi ska äta gott, umgås och säkert titta på melodifestivalen, än så länge har jag bara sett ett halvt avsnitt så det kan ju vara dags att se ett helt nu.

 

Jag är fortfarande lika svullen, om inte mer. Har de två sista dagarna helt gett upp allt vad byxor heter så nu är det strumpbyxor och klänning som gäller. Det är himla skönt att vi har arbetskläder som är så icke-kroppsnära det bara är möjligt för då sysn inte min svullna mage, det är väldigt skönt för annars hade nog spekulationerna dragit igång.

Ultraljudet idag gick väldigt bra, fina stor äggblåsor på mellan 14-18 mm, så nu har vi fått boka in äggplock på tisdag nästa vecka. 

Jag är svullen som bara den och det gör ont i vänster äggstock så fort jag sätter mig ner, ibland när jag har riktig tur så ömmar det ordentligt varje gång jag sätter ner vänster fot när jag går. Men står ut utan problem då jag vet att det är ett tecken på att äggblåsorna växer sig stora. Vi vill ju ha så många fina ägg som möjligt så att vi förhoppningsvis kan lägga något i frysen.

 

Även fast det gick så bra på kliniken så har jag inte mått alls bra idag, har varit väldigt nere och trött. Vet inte om det är lite spänningar som släpper nu när jag vet att det finns fina blåsor, eller om det är hormonerna som spökar. Har ju bara två sprutdagar kvar så förhoppningsvis kan man känna sig lite gladare efter det.

 

Blev ordinerad lugna aktiviteter i helgen av doktorn, typ bokläsninga. Har i alla fall bokat in en myskväll hemma hos en kompis imorgon så jag har inga planer på att ge mig ut och springa och annat. Ska bara ta det lungt och gro mina ägg.

Nu är jag lugn igen efter det jag stressat upp mig angående vattkopporna. Maken är fortfarande väldigt dålig så jag får gå själv på ultraljudet imorgon, men jag har en helt fantastisk svärmor som skjutsar mig till kliniken och sen tillbaka till jobbet. 

 

Hoppas att jag inte måste spruta så många dagar till för jag är fruktansvärt svullen! Kan inte ha mina byxor knäppta och magen ser ut som om jag är flera månader in i en graviditet. Antingen har det växt massor eller så har jag samlat på mig mycket vätska. 

Är det någon annan som har upplevt detta? 

 

Då var den 8e sprutan tagen, tog till och med orgalutranen själv nu när jag börjar få in snitsen.

 

En sak som inte är så kul och som jag är allvarligt orolig över är att maken har gått och fått vattkoppor! Nu! när det verkligen inte kunde komma mer olägligt. Då det är väldigt smittsamt måste vi ringa till kliniken och berätta och höra hur vi ska gå till väga ifall han inte är smittfri vid äggplocket. Jag är så himla rädd för att de ska blåsa av och ställa in hela försöket på grund av detta. Makens bidrag är ju väldigt viktigt i det skedet.

Till saken hör också att vi inte kunde få tag på dom idag så jag får vara sjukligt orolig till imorgon mellan 8 och 11 när de ringer upp.

 

Varför kan det inte gå lite smidigt för oss för en gång skull? Vill verkligen inte att allt detta sprutande ska vara för inget.

Måste börja med att säga tack för lånet av era tummar idag, dom gjorde susen.

Det var spännande redan från början då vår klinik har slagits ihop med den andra IVF-kliniken som finns i Malmö. Så vår klinik har flyttat till den andra stället.

Som tur var så är maken från Malmö så vi kunde hitta dit ganska så lätt. Den nya kliniken var hur fin och mysig som helst, förstår varför det var vår som fick flytta då det var mycket större och bättre lokaler här.

 

Detta innebar också att vi fick träfa en ny doktor. Han var hur trevlig och vänlig som helst så det gjorde absolut inget alls.

Van som man är hoppade jag fint och rätt upp i gynstolen för att vi skulle kunna ta en titt på äggblåsorna som vi så innerligt hoppades skulle vara där.

 

Till vår stora glädje var där många fina äggblåsor som växte och frodades, de största låg på mellan 11-14 mm. Slemhinnan var också fin och allt så bra ut. När vi såg och hörde det försvann nog ett ton från mina axlar.

 

Ingen justering behövde göras på hormonerna och vi fick en ny tid för ett nytt VUL på fredag för att så kunna planera in äggplock som ska ske nästa vecka. Nu är vi snart där!

 

Så idag har jag för första gången på väldigt länge varit fantastiskt glad hela dagen. Har bara gått runt på jobb med ett stort leende på läpparna hela dagen.

Idag är det andra dagen med två sprutor. Idag fick maken sticka mig med Orgalutranen då jag tycker den är väldigt otrevlig, vill inte skrämma upp någon soon to be användare av denna men jag gillar den inte alls. Blir också väldigt röd och det svider ett tag efter att vi sprutat.

Men som sagt så gör man ju vad som helst för att detta ska gå vägen, och vi vill ju verkligen inte att äggen ska släppa i förväg.

 

Då var vi uppe i två sprutor per gång, gonal-f och orgalutran. Tyckte att orgalutran var svårare att ta och gjorde ondare än pennan, så imorgon blir det maken som får ge den. Oj vad vi hoppas på att äggen växer. 

Jag vet och säget till mig själv varje dag att nu är vi på väg, vi måste tänka positivt och lägga all vår tilltro till att detta kommer att gå bra.

Men min hjärna vill inte vara med på det spåret, det känns som om vi går i en krigszon och kan när som helst trampa på en mina, en mina som kommer att förstöra allt och kast oss tillbaka till ruta ett.

 

Jag vet att det inte finns något mer vi kan göra, vi måste lägga oss i vetenskapens och läkarnas händer. Jag tror att min kropp försöker skydda mig, men jag tycker att den gör ett väldigt dåligt jobb. Varje dag spelas scenarion upp i mitt inre hur allt kommer att gå åt skogen. Det kommer inte att ha växt ägg när vi är på ultraljudet så vi kommer att få avbryta och vänta på att få börja om igen. Finns det ägg så kommer inget att bli befruktat osv.

 

Fy vad detta får mig att må dåligt, varför har jag en så elak hjärna?!

 

Fick frågan igår om jag var nervös över något nu när vi är på väg, och jag kan säga att nej, jag är inte nervös, jag är skiträdd! Rödd för allt, varje steg, rädd för att allt ska gå fel, rädd för att äggen inte har växt på tisdag, rädd att vi måste avbryta, rädd för överstimulering. 

 

Rädd för att vi ska trampa på en mina.

Då var tredje sprutan tagen, detta skedde på svärföräldrarna toalett. Kan säga att jag tycker att jag börjar få in det rätta handlaget med det här gällande sprutor.

Tror att jag råkade trycka ut lite extra efteråt då nålen fastnat på pennan så jag fick dra/skruva av den med våld.

Får ibland molande värk över äggstockarna, är det så att äggen växer eller är det bara som jag inbillar mig.
Huvudvärken är i alla fall ingen inbillning utan något jag nog får dras med.

Då har andra injektionen tagits, efter att jag tagit ut sprutan kom det ytterligare två droppar...hoppas att jag ändå fått in allt. Ni andra som sprutar, brukar ni få en droppe på nålen efteråt?

 

Vet inte om det är biverkningar eller om jag börjar bli sjuk. Jag har idag haft en molande huvudvärk hela dagen och varit så trött, fast än jag sov hur bra som helst i natt. Känner inget i flickmagen än, fast jag har ju ingen aning ifall man ska göra det och i så fall när det kommer. Känner att vi är ute på väldigt okänd mark här och att vi blint måste lita på vad läkarna säger och har ordinerat.

 

Hur går det föe er andra som sprutar? Känner ni av något i humör, allmänntillstånd eller att äggblåsorna växer så att det knakar.

 

Hoppas att jag är piggare imorgon.

Ringde kliniken på jobbet för att meddela att vi börjar spruta idag. Satte mig faktiskt på kontoret då jag inte orkade leta upp något ställe att gömma mig på. Känner lite att so what! om någon får reda på det, är trött på att smyga.

 

Nu har jag precis för två minuter sedan tagit den första injektionen (112,5 IE) Gonal-f. Lite nervös var jag allt, hade heller inget stöd av maken då han jobbar kväll. Kände mig lite busig då jag var tvungen att låsa in mig på toaletten för att få lov att vara ifred från katterna. Med just detta kände jag att det inte var lämpligt med hjälp från kisarna.

 

Det sved lite och jag blev lite röd runt själva sticket men annars kändes det hur bra som helst. Nu är vi påväg på riktigt! IIIhhh, jag är kanske lite störd som tycker att det är något så stort. Med tanke på att jag själv känner att jag måste ta ner mig själv på jorden och verkligen tänka på att detta är ABSOLUT ingen garanti för att vi kommer att bli gravida. Det är så mcyket som kan hända även på den här vägen, med överstimulering och annat. Men nu ska jag vara lite glad för att jag ÄNTLIGEN fått sticka en spruta i magen.

 

Nu hoppas jag på att det kommer att växa många fina äggblåsor på mina stockar så att det kommer att finnas många fina ägg att skörda. Får hålla mig till tisdag då det är dags för kontrollultraljud.

 

En sak jag där emot inte riktigt gillar är att de som vet på jobbet nästan tassar runt mig och inte riktigt vågar ställa krav utan bara säger att jag ska vara rädd om mig själv. Kan ju säga att jag känner mig starkare nu än vad jag gjort tidigare under året. Men vem vet, nu när jag sprutar kanske monstret kommer fram och då vet man aldrig vad som händer.

Jodå, visst var det mensen som kom Idag kan inte missta det med den fina mensvärk som kom med. Så nu ska jag lyckas hitta en tid på jobbet imorgon och ringa till kliniken och meddela att vi imorgon kväll tar första sprutan :-) 

Öppnade paketen och tittade lite på den när jag kom hem idag. Vi välkomnar varmt det monster som eventuellt kan flytta in i mig, bara detta monster ser till att det blir många fina ägg. 

 

Tog ännu ett steg idag och berättade för min närmsta kollega då jag inte vill jobba med vissa ämnen nu när vi behandlar och förhoppningsvis ruvar, då dessa ämneämnen är mycket farliga för fostret. Kändes mycket bättre att säga som det var istället föratt försöka maska mig ur det varje gång. 

Nu någon dag i nästa vecka ska vi börja spruta. Varje gång jag öppnar kylen ser jag sprutorna bara ligga där och vänta på mig. 

Det är just i dessa stunder som det verkligen slår mig hur långt vi är villiga att gå för att det här ska lyckas. För två år sedan kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag skulle längta efter att få spruta in hormoner i magen som dessutom kan göra mig till ett monster. 

Det känns nästan redan som om vi har börjat lite smått då jag skulle börja ta folsyra 1-2 veckor innan sprutstart. För mig blev det en vecka innan då vi var tvungna att beställa hem även dessa på apoteket. 

Om min mens kommer som den ska och kroppen inte väljer att dumma sig så kommer jag att börja med Gonal-f om en vecka :-)
Fy vad vi längtar båda två.