Mot ett liv - Strävan efter en liten

Är hemma igen efter två mycket givande shoppingdagar på Gekås. Hade den här gången gått all in och bokat en stuga på deras camping så att vi helt och hållet skulle kunna ta hänsyn till mitt mående och mina fogar utan att behöva känna oss stressade. Tre timmar inklusive lunch blev första passet, sen var det incheckning i stugan och jag kunde vila en timme innan vi gav oss in för att handla lite till innan stängning. Stugan var väldigt mysig och jag och mannen bara njöt att att vara med varandra. Jag kan tycka att något så enkelt kan vara så mysigt. Där fanns ju inget annat att göra än att umgås, fixa lite mat och bara vara med varandra.

 

Oturligt nog så blev jag magsjuk på kvällen och natten. Vet inte om det var något jag ätit eller bara efterdyningar av glukosbelstningen som har rört upp magen. 

 

Vår lilla underbara bebis gjorde inte upplevelsen av den arga magen mycket bättre då hon bestämde sig för att ha värsta gympapasset hela kvällen och delar av natten, och under dessa pass sparka massor på både upprörda tarmar och magsäck. 

Som tur var hade det värsta gått över i morse så att vi kunde ta en sista tur i varuhuset innan vi körde hem igen. Då blev det mer bebiskläder, spjälskydd, nötter, torkad frukt och lite annat innan vi kände oss helt nöjda.

 

Det blev så klart mest saker till lillan, men lite annat smått och gott slank också ner i vagnen. Mycket tröjor och kalsonger till mannen. Till mig blev det inte så mycket då deras utbud av mammakläder är väldigt litet, men jag hittade en jumpsuit som jag tänkte ha med sen på BB när det blev dags, jag tyckte mest att jag såg rolig ut i den men fy vad den var skön!

 

Det vi handlade till vårt lilla underverk

Igår åt jag och maken en god middag med tända ljus och bara mysigt. Jag kom i det ögonblicket på att om gå och en halv månad kan vi inte göra detta fler gånger, eller i alla fall inte så ofta. I den stunden slog det mig hur mycket våra liv kommer att förändras och hur mycket vi faktiskt längtat efter just den förändringen. Jag känner mer och mer att vi faktiskt är redo, och det är helt underbart! 

Jag känner mig som ett matmonster, jag har inga specifika cravings efter något men jag tänker väldigt ofta på mat. Så fort jag lägger mig ner för att vila så dyker mat upp i huvudet. Vad ska jag äta, har vi något gott hemma och så vidare. Jag kan inte slappna av utan mat fyller hela mina tankar. Till saken hör också att jag inte ens känner mig hungrig. 

Men kanske är det så att bebisen behöver näring men att min magsäck är så klämd att jag inte känner mig hungrig. Tycker mest att jag verkar knäpp som har fått den här extrema tankefixeringen vid mat.

Har haft en väldigt mysig söndag då jag lyckats träffa två fina vänner för både lunch och fika. Jag känner ju väldigt mycket av att kroppen inte orkar lika mycket längre, och när jag går lite längre sträckor märker jag även att de kilon jag lagt på mig gör det hela lite jobbigare.

 

Hade ambitionerna att jag skulle laga mat nu ikväll men jag har ingen riktig ork kvar så det blir till att gräva fram en matlåda ur frysen och sen får väl maken äta mackor eller något när han kommer hem från jobbet. 

Imorgon börjar sista veckan innan vi har ytterligare en veckas semester, jag längtar så mycket efter att få vara lite mer ledig, även om det bara är en vecka så känns det som att den kommer att göra mycket.

 

Har försökt att inte boka in allt för mycket aktiviteter så att vi bara ska kunna vara med varandra och ta det lugnt hemma. Men en resa till Ullared är ju så klart inplanerad.

 

Fogarna har dessutom inte haft någon bra dag idag, är ganska så säker på att det beror på att jag satt så mycket när vi var bortbjudna igår. Hade för första gången svårt att sova i natt på grund av dom, hoppas att det ska kännas lite bättre imorgon och att det bara var tillfälligt. Funderar verkligen på att skaffa mig en pilatesboll att sitta på när jag jobbar.

I natt hade jag en väldigt underlig dröm, det var inte jag själv som födde vår bebis, utan hon blev född av en liten häst på en gård. När jag fick henne till mig visste jag inte vad jag skulle göra och hon bara växte i en rasande fart till en jättebebis. Jag var väldigt upprörd över att det inte fanns någon barnmorska som kunde väga, mäta och visa hur man ammar rätt.
För att få landa kördes vi till ett hotell som var ett gammalt kråkslott, och i rummet vi fick regnade det in på flera ställen.

Sen vaknade jag av att lillan sprallade, men det var en väldigt konstig och framför allt en väldigt frustrerande dröm.

Jag har fortfarande lite svårt för att ta det lugnare på jobbet. Jag måste säga att jag är ganska så dålig på att lyssna på min kropp. Jag tror att mycket beror på att jag inte dricker tillräckligt, vilket samtidigt känns lite svårt då magsäcken känns mindre och en av verkningarna av att jag inte lyssnar är illamående. Illamåendet gör mig ännu mindre sugen på att dricka en massa vatten. 

Jag måste försöka bli bättre på att lyssna på min kropp, och då inte bara fogarna utan allt annat med. Jag har en kollega som sa till mig när jag blev sjukskriven att hon inte tror att jag kommer att orka jobba mer än till sista September. 

Jag hade tänkt jobba till den 4e November för att först ta lite av semestern jag har kvar och sen ta föräldraledigt. Får väl ta ett samtal med min chef om det. Börjar bli lite stressad då jag inte fått papper från försäkringskassan än, men jobbet kan ju inte direkt neka mig föräldraledigt när jag ska föda.

 

 

Igår hade vi slutligen bestämt oss för att vi skulle köpa spjälsängen som vi tittat på ganska så många gånger. Men med vår vanliga tur så var den slut när vi kom till butiken, så det blir till att hitta en annan. Men det är ju ingen stress än så länge.

 

Köpte istället en ny bäddmadrass till vår säng i memoryskum, och jag kan ju bara säga att jag har inte sovit så gott som jag gjorde i natt på länge.

 

En annan sak som jag märkt ett tag nu är att jag får lika mycket kommentarer nu när jag är gravid som innan om varför jag inte var det. Fast nu har ju karaktären på frågor och kommentarer ändrats, men det gör de inte speciellt mycket roligare för det. Kan ju säga att om man sagt eller ställt de frågor till en icke-gravid så hade man nog ganska snart åkt på en smäll.

Jag får numera höra saker som:

Hemskt vad du går långsamt, ska jag putta igång dig?

Hur mycket har du gått upp?

Den här frågan följs ofta av: Är det verkligen sunt att ha gått upp så mycket? (+10,5kg, väger nu 65).

Tycker att du har börjat vagga lite mycket nu.

 

Främst är det kommentarer om mitt sätt och hastighet jag går med på grund av de arga foglossningar jag har. Men folk känner väl att de måste säga något.

 

Men en sak kan jag säga och det är att jag älskar att vara gravid, jag älskar vår lilla bebis så mycket att jag gör vad som helst. Hade kunnat ligga flera månader inlagd om det skulle behövas för att hon skulle må bra. Jag bär på vår finaste skatt som vi kämpat så hårt för och älskat så länge. Om folk hade vetat vad vi gått igenom hade de nog tänkt till.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hade tid hos läkaren idag för att prata om mina foglossningar som inte alls verkar ha någon plan på att bli bättre. Han sa att han bara behövde se mig gå för att ställa diagnos och det var inte ens någon diskussion om att jag skulle få sjukskrivning. Det blev sjukskrivning på 25%, som läkaren uttryckte det "till att börja med". Jag tycker att jag kan stanna där tills jag går på mammaledigt.

 

 

Nu har jag startat ett mindre krig mot mina foglossningar. Så igår bar det av till kiropraktorn för att se om hon kunde göra underverk. Det var mycket tryckande på onda muskler, vid vissa tillfällen fick jag kraftig lust att bara smälla till henne så ont gjorde det. Men idag känns det faktiskt riktigt bra. Musklerna är sjukt ömma efter behandlingen, men det räknar jag med ska lägga sig tills imorgon. Det har varit mycket lättare att gå idag och det har inte gjort lika ont lika fort som tidigare. Vad jag hoppas att det här ska kunna hjälpa mig lite i alla fall. 

 

Mina böcker som jag beställt har kommit så nu ska jag gräva ner mig ordentligt. Köpte torka aldrig tårar utan handskar del 2, en bebisbok till mig och en i present till maken som han ska få när han kommer hem från jobbet ikväll.

 

Idag har jag mest oroat mig över att lillan har varit mycket lugnare än vad hon brukar. Jag kände bara några buffar under dagen varav någon när jag själv buffade ganska kraftigt på magen.

 

Ikväll när jag sen kom hem så lyssnade mannen på magen och kunde höra knoddens hjärtljud och lyckades väcka henne så att hon bökade runt lite. Sen har hon kört ett race för ett tag sen igen så nu har jag blivit lite lugnare i alla fall. Men jag har bestämt att om hon inte är tillbaka i sin vanliga form imorgon så ska jag ringa barnmorskan eller förlossningen om bm inte svarar. För alla kan vi ju ha dagar när vi är lite slöare så jag tänker ge henne lite mer tid.

 

Fogarna kärvar fortfarande något kopiöst. Har bokat in tid hos kiropraktor på tisdag så jag hoppas att hon kan hjälpa mig lite. Har lyckats hitta en stol på jobbet som jag kan sitta på utan att det gör väldigt ont. Det som är trevligt är att det är den minst argonomiska stol som finns på hela stället så jag får ju lätt ha den för mig själv.

För 6 månader sedan kunde vi inte ens tänka oss och våga tro att vi nu skulle sitta i den situation vi är i idag. 

För sex månader sedan var vi nertyngda av motgångar. Vi hade fått information om att de inte hittade något fel på någon av oss, och att vi på grund av det var tvugna att försöka på egen hand ytterligare sex månader innan vi fick höra av oss igen för att bli uppsatta i IVF-kö.

 

Nertyngda av detta besked och all frågor om när det var dags för oss att skaffa liten. Vi hade ju faktiska fasta jobb och en lägenhet med plats för barn. 

I vår kraftiga längtan och förtvivlan över att vi inte kunde få till det som skulle vara så enkelt sökte vi oss desperat till en privatklinik för ett försök.

 

Vi kunde inte, och vågade inte tro på att det skulle fungera men något var vi tvugna att göra. Nu sitter jag här med en mage jag bara drömt om. Det tog lång tid innan jag faktiskt kunde tro på att vi är gravida. De små sparkar som jag känner värmer mitt hjärta och berättar för mig att det jag och maken önskat högst av allt är på väg att slå in. 

 

Trots foglossningar som gör att jag bara kan gå i slow motion och knappt göra något hemma så älskar jag min graviditet. Vår lilla bebis skulle bara veta så efterlängtad och älskad hon varit sen långt innan vi visste att hon fanns. 

Då var vi hemma igen efter semestern. Efter bröllopet åkte vi med ett par kompisar ner till Krakow för att semestra lite. En väldigt vacker stad med god mat, mysiga judiska kvarter och fina torg och små gränder. Ska man semestra i en stad så kan jag verkligen rekommendera Krakow, dessuto är det fortfarande billigt trots att där är så mycket turister. Nu i efterhand var det inte den mest optimala semestern för mig då vi mest tog oss runt till fots. Jag hade lyckats dansa sönder en fog på bröllopet så nu går jag ännu sämre. Men jag lyckades stappla runt ganska så bra i alla fall. Det blev lite för mycket för kroppen när vi bestämde oss för att besöka Auschwitz på vad som visade sig vara den varmaste dagen av resan, som även utan stor mage är ett väldigt påfrestande besök. Vi fick gå före i biljettkön då jag kan gissa att det inte är så vanligt att komma dit med stor mage och en liten bebis (våra vänners 4 månaders pojke). Fick till och med höra att, "this is no place for baby".

 

Jag lyckades dessutom dra på mig en aggressiv förkylning som jag delvis skyller på maken och delvis på ACn på hotellet. Men här ligger vi inte på latsidan de sista semesterdagarna så idag har vi varit iväg och beställt vagn med tillbehör.

Det blev en Emmaljunga cit cross i färgen brown flowers.

Förutom själva vagnen med sittdel och liggkorg blev det också skötväska, bensäck till sittdelen och en fodrar åkpåse som också går att sätta fast i babyskyddet.