Mot ett liv - Strävan efter en liten

Då tar vi ännu ett kliv närmare förlossningen och går in i en ny vecka. Jag tycker att tiden bara springer iväg, och det känns inte riktigt som att jag hinner med.

Igår var det nummer två av tre träffar med föräldragruppen, och det som togs upp var förlossningen och allt som hör till, med smärtlindring, rädslor och vad partnern kan göra för att hjälpa till och underlätta.

 

När barnmorskan började gå igenom de olika faserna under arbetet och när man ska ringa/åka in kom en känsla av att detta inte var på riktigt över mig. 

Ska jag verkligen äntligen få lov att gå igenom en förlossning? Är det verkligen min tur nu att föda vårt barn som är så efterlängtat?

Det kändes nästan som om det för ett tag bara var en dröm. Men det är det inte, vi ska äntligen få bli föräldrar, det som under så lång tid känts så avlägset och ouppnåligt. Nu är vi snart där, om ca 6 veckor är vi där! Så länge som vi kämpat och längtat så känns 6 veckor som ingenting. Det är kanske därför jag är ensam om att tycka att tiden går så fort.