Fortfarande barnlös?
Jag har ofta under vår graviditet funderat på om vi fortfarande räknas till de barnlösa. Enligt mig och mannen är vi fortfarande det även fast jag har vår lilla skatt i magen. Hon har ju inte kommit till som alla andra bebisar.
De flesta som vi träffar regelundet vet nu om att vår skatt kom till genom IVF då vi inte uttryckligen kunde få till det på egen hand. Men för dessa människor är vi nog inte barnlösa längre, vi är botade. Vi väntar ju en bebis nu och det var väl målet? problemet är löst.
Jag trodde ju att det skulle bli lite lättare nu när folk visste, men ändå åker vi redan på peakar från personer på ett släktkalas att nu får vi tänka oss för så att vi inte skaffar för många barn! För det blir bara jobbigt då, man måste ha större bil och större hus, och framför allt är det ju dyrt med många barn. Jo tack vi vet, vi har lagt ut mycket pengar för att överhuvud taget ha chansen till ett, så kom inte och säg att barn är dyrt. Risken att vi skulle skaffa för många känns ju överhängande. Det är ju inte direkt så att det bara är att göra en IVF och sen har man en bebis. Även om jag skyller det på okunnskap så känns det i hjärtat.
Kroppen går snabbt i försvarsställning och sorgen över att vara barnlös kommer direkt. Konstigt kan tyckas då jag just nu i allra högsta grad är gravid. Men kroppen och hjärnan glömmer inte. Vi drömmer ju om två barn, men vi vet inte om det kommer att bli vår verklighet. Just nu känner vi en oerhörd lycka över att vi blivit gravida och förhoppningsvis kommer att få bli föräldrar till en frisk och underbar liten dotter.
Det är här jag vill lägga mitt fokus, jag vill vara lycklig över att vår högsta dröm är så nära. Jag vill leva i nuet, inte bli påmind om det som komma skall, när vi börjar längta efter ett syskon. För där finns ovissheten kvar.
Jag räknar fortfarande osss som ofrivilligt barnlösa, och nej, det är inte bara att göra en IVF.
Avslutat kapitel
Jag hoppas att det är ett avslutat kapitel, idag har jag lämnat in alla sprutor, nålar och överblivna vaggisar till apoteket, och jag hoppas så att vi inte ska behöva ses någon mer gång. Jag ska inte sticka under stol med att det kom upp känslor när alla sprutkartonger och pennor packades fram ifrån skåpet de legat undangömda i så länge. Känslan som jag hade under tiden behandlingen pågick väcktes till liv långt inom mig. Det kändes så långt bort men samtidigt så nära,
Dålig natt
Idag är ingen bra dag, jag har haft en förkylning som legat och grott nu ett tag och idag verkar den helt ha tagit över mig. Illamåendet står mig upp i halsen och natten bjöd inte på speciellt mycket sömn. Hade mycket oroliga drömmar om att både det ena och andra gick fel med knodden, så jag vaknade flera gånger med händerna över magen för att skydda det lilla livet.
Till saken hör att jag har lång dag på jobbet imorgon, jag ska jobba från halv tio fram till 8 eller 9 på kvällen. Jag är i alla fall inte själv men det är ändå en väldigt lång dag. Hoppas att jag kan ta mig igenom den och inte behöver stanna hemma för det finns ingen som kan täcka upp för mig.
Helgen har varit trevligt, vi hade födelsedagskalas för mig och av min fina mamma fick jag smycket från barnlängtan, det pryder nu så fint mitt armband och vittnar om vår kamp för de som förstår innebörden. Känns lite spännande ifall man ser någon annan som bär det.
Jag och maken har pratat om att åka till Ullared i helgen för att köpa lite saker till bebisen. Så fort jag tänker på sånt eller planerar att börja fixa inför knoddens ankomst så kommer de elaka tankarna. Vi kanske bör vänta till efter RUL för att se att saker verkligen är bra. Jag kan inte bara leva på de fina hjärtljud och sparkar som vi hörde förra veckan, för det har ju gått en vecka och mycket kan ha hänt.
Usch, vad jag känner att jag bara svamlar, men jag vågar inte ta ut något i förskott. Det är inte så att jag inte njuter av min graviditet, jag älskar verkligen min magen och tycker det är så fint att se den växa. Men samtidigt är jag livrädd att det ska hända vår lilla skatt något.
Fler än man tror
Bretättade för ännu en kollega igår om knodden. Då jag håller på att lära upp mig på lite nya uppgifter så tyckte hon att chefen hade varit lite underlig när hon redan hade börjat prata om att ännu en skulle lära sig. Jag berättade då för henne att vi ska ha en liten ivf-bebis och att chefen vetat om ivfen. Hon berättar då för mig att dom också fick kämpa i många år och stod i kö till ivf efter ett antal misslyckade inseminationer innan det tog sig naturligt.
Jag slutar nog aldrig att förvånas över hur vanligt det är och hur många ofrivilligt barnlösa som finns i ens närhet. Vi var så klart tvungna att prata lite hormoner, biverkningar och hur jobbigt det är att hitta på bortförklaringar till kollegor.
Vi är många som kämpar eller har kämpat, fler än vi tror vandrar bredvid oss på den snåriga vägen, vissa faller men reser sig igen. För att vi ska alla komma till målet måste vi stötta varandra och ibland våga berätta då man kan få stöd från oväntat håll.
Jag slutar nog aldrig att förvånas över hur vanligt det är och hur många ofrivilligt barnlösa som finns i ens närhet. Vi var så klart tvungna att prata lite hormoner, biverkningar och hur jobbigt det är att hitta på bortförklaringar till kollegor.
Vi är många som kämpar eller har kämpat, fler än vi tror vandrar bredvid oss på den snåriga vägen, vissa faller men reser sig igen. För att vi ska alla komma till målet måste vi stötta varandra och ibland våga berätta då man kan få stöd från oväntat håll.
Vår resa i siffror
Tittade för ett tag sen igenom mina gamla inlägg här på bloggen, och trots all den smärta som lyser igenom det som skrivits inser jag att vi hittills har kommit rätt så lindrigt undan om man jämför med många andra IVF-are. Det som gör mig så glad är att jag nu börjar se plusi bloggarna jag följer, det är lika underbart att läsa det som att se sitt eget plus. För på ett sätt så har man ändå byggt en vänskap.
Gick igenom hur den här resan har gått för oss och kom fram till lite siffror :)
198 dagar kvar av resan (under 200 wiiee!)
580 dagar sen vi sökte hjälp för utredning
4 månader från att utredningen startade tills att vi var oförklarligt barnlösa
Sartade första IVF-behandligen 13 feb,
för att sedan plussa 14 mars.
Hittills har vår resa kostat oss ca 36 000, sen tillkommer ju otaliga resor fram och tillbaka till kliniken samt förlorad arbetstid.
Men det har det varit värt! till 100 %
Samtidigt så känns det som at tjag ska inte skriva att vi lyckats, kan det ge oss otur tro. Jag hoppas inte på det, men kan inte låta bli att tänka så.
Tänk på att andra hör
När man sitter i fikarummet hör man många samtal då vi har det ganska litet i förhållande till hur många vi är på arbetsplatsen. Idag på eftermiddagsfikan råkade jag höra ett samtal som handlade om hur vårt land ser ut idag med jobb för unga och så vidare. Sen är det någon som kastar in barn i det hela och att hon minsann tycker att man inte ska skaffa barn, och att det är själviskt och ansvarslöst att sätta barn till världen som den ser ut idag.
Vi vill inget hellre än att sätta en eller helst flera barn till världen då de skulle föra in så mycket lycka i våra liv. Jag tror verkligen inte att man är oansvarig när man sätter barn till världen om man har så mycket kärlek att ge som vi, och många andra har.
Statisktiskt sett så bör det finnas fler än vi på vår arbetsplats som också är ofrivilligt barnlösa, som längtar eller har längtat så att dom nästan går sönder efter det som de flesta tar för givet. Ett litet varmt knyte. När vi ska berätta att vi är gravida ska vi också gå ut med att vår knodd kom till via IVF, jag tycker att detta är ett ämne som måste tas upp till ytan, och om jag bara kan få en person att kanske tänka lite på vad dom säger så är jag nöjd.
Hjärtat
Måste börja med att tacka alla ni fina som önskat oss lycka till och hållt tummarna för oss idag. Jag kan säga att alla era tummar hjälpte.
Vi hade tagit flexledigt förmiddagen för att inte behöva stressa tillbaka till jobbet. Hade tagit i lite extra på tiden då jag inte visste hur jag kom att reagera på ett eventuellt negativt besked.
Hade tid halv 9, och kvart över 8 satt vi i klinikens väntrum, båda lika nervösa inför vad vi kom att få se.
När vi blivit inropade och jag hoppat upp i stolen så började han titta runt. "Det här ser bra ut". Vadå tänker jag, jag ser ingen bebis......Bara gigantiska äggstockar som inte ser ut som de blivit plockade.
Men sen fick vi se det lilla livet, och det lilla hjärtat som slog på skärmen. Den var det finaste vi någonsin sett, näst efter det fina embryot som resulterade i detta lilla fina foster.
Jag hade nästan räknat rätt, har precis gått in i vecka 8, alltså 7+0.
Nu blir det hölsosamtal på MVC på fredag, så underbart.
Ultraljud
Imorgon är det dags för vårt första ultraljud som gravida, om jag har räknat rätt så har vi precis gått in i vecka 8. Om man då läser om fostrets utvecklig så ska den undet förra veckan har utvecklat ett hjärta som börjat slå.
Vi är så nervösa, jag vill så gärna se, men samtidigt är det så nervöst, vad gör vi om där inte finns ett hjärta. Jag är ju väl medveten om att vi inte kan påverka något i den här situationen, men man är så blottad. Blottad för sina känslor, nu är det dom som styr helt och hållet.
I nuläget känns det som att tårarna kommer att komma oavsett vad vi får se, och jag hoppas så att det blir tårar av lycka.
Illamåendet kommer fortfarande och hälsar på med jämna mellanrum under dagarna. Men det är så skönt att jag inte har det konstant. Samtidigt så vill jag att det ska komma, jag vill må illa. För det visar ju på att det faktiskt händer något. Jag vet ju med mig att jag kommer att bli alldeles nojjig ifall illamåendet skulle försvinna. För med tanke på hur mycket man får gå igenom i den här karusellen, och så många hinder som kan fälla en på vägen så har i alla fall jag svårt för att inte anta det värsta.
Påskhelgen
Har tagit en paus från bloggen i några dagar och firat påsk med familjen. Det har blivit väldigt mycket påskmat så nu är jag trött på det ett tag igen, lagom till midsommar kanske.
Vi har alltid äggmålartävling hos pappa och här är årens bidrag. Jag har aldrig vunnit men man gör så gott man kan :)
Jag pimpade mitt ägg lite, den rosa kaninen är mitt mästerverk.
Vad jag vet så var det ingen som såg min mage, men pappa gjorde det inte lätt för mig när han högt frågade varför jag inte vella ha kaffe, eller varför jag inte åt mögelost längre, för det brukade jag ju göra. Kanske svårt att tänka efter före, då han vet om hela resan.
Illamåendet håller i sig, innan har det hjälpt att äta men det gör det inte idag. Men så får det vara, det måste ju betyda att knodden är kvar.
Nu är det 3 dagar kvar till ultraljudet, det ska bli så spännande att få se bebisen, och förhoppningsvis har den ett fint och starkt hjärta som slår.
Brun flytning
Såg en liten brunaktig flytning i trosorna, men inget kom på pappret. Är livrädd för att det ska komma mera, vill inte bli av med knodden. Det är ju nu som hjärtat ska börja slå...
Att dölja det finaste
Pratade i telefon med mamma igår och hon undrade hur jag mådde. Jag sa ju som det var att jag tyckte det var fantastiskt skönt att inte må illa.
Man ska aldrig säga sådana saker, idag har jag mått så illa hela dagen, det ända som hjälpt lite är att äta, men det kan jag ju inte göra hela tiden. Speciellt inte när man sitter i viktigt möte i två timmar. Kan säga att det var minst sagt en pina, försökte hålla masken så gott jag kunde och trycka tillbaka illamåendet. Det blev ju inte bättre av att alla satt och drack kaffe. Som många andra gravida har jag fått ytterst svårt för kaffe, både smaken och doften. Jag som älskade det innan.
Nu Är påsken snart här, och detta innebär ju middagar med släkten. Det ska bli jättekul men till saken hör ju att jag börjat få mage. Jag har alltid haft en helt platt mage, så det är ju klart att det börjar synas tidigt. Men jag vill ju inte att andra ska se det eftersom att vi precis har gått in i vecka 7 och inte vet än om knodden har ett hjärta.
Så efter jobbet fick jag ut och handla en klänning där det inte syns någon mage alls. Jag hittade ju såklart en massa fina tunnikor och andra klänningar där magen syntes så fint. Men det får vänta ett litet tag till.
Det känns så sjukt konstigt att försöka dölja det man längtat så mycket efter och som just nu är något av det finaste vi har.
Progesteronet var boven
Nu kan jag med facit i hand bekräfta att det var progesteronet som var boven i dramat uppsvälld mage. Tog sista tabletten i onsdagskväll och har sedan dess gått ner 3 kg i vikt. Så nu är jag bara 3 kg upp sen IVF-starten. Det tycker jag inte är så konstigt med tanke på hur mycket vi fifflar med våra kroppar.
Nu kan jag ha mina byxor på mig igen (i alla fall dom med stretch), men jag hoppas att det inte blir långvarigt utan att magen snart kommer att växa igen, men då på grund av att bebisen växer och inte för att magen är full med vätska.
IVF-familjen
Jag känner lite som att vi som genomgår IVF hör ihop på något vis, nästan som en familj. Hos er kan jag finna stöd i mina svåraste stunder och det är så skönt att veta att det finns någon som faktiskt förstår mig helt ut. Ingen som bara säger jag kan tänka mig hur det känns, utan någon som verkligen vet. Hos er finner jag tröst och hoppas på samma sätt att jag kan ge tröst och stöd till er. För jag VET hur det känns att önska, längta och sörja.
Så mycket som vi tänker på varandra och hoppas åt varandra. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag hoppas lika mycket att ni ska lyckas som jag hoppas att vi ska lyckas. Jag blir innerligt glad när jag kan läsa positiva besked i era bloggar, lika ledsen blir jag när det inte går eller det bara är motgångar.
Det känns så skönt att ha varandra, för jag vet att om jag någon dag tappat hoppet så finns det någon där ute som hoppas åt mig. På ett sätt kan man säga att vi delar och bär varandras bördor. Jag tror att det gör den här resan lite lättare.
Slut på medicinerna
Nu har jag tagit min sista progesterontablett, kan säga att det är blandade känslor. Det ska bli skönt att slippa de äckliga flytningarna och den kraftiga åtgången på trosskydd, samtidigt är jag livrädd för att sluta, dom har varit lite min säkerhet, det som får knodden att stanna kvar.
Tänk så producerar min kropp inte tillräckligt på egen hand, eller att det är dom som fått mensen att utebli. Detta är fortfarande lite overkligt, jag kan inte låta mig själv vara 100 % lycklig förränn jag sett ett pickande hjärta på VUL.
Längtar så tills dess, förhoppningsvis är detta den näst sista väntan. Hemskt vad man i vår situation räknar ner till en massa saker. Hoppas så att vi snart bara får njuta och leva i nuet utan att hela tiden behöva vänta.
Barnlängtan
Jag tänker göra som Fertilitetsresa och slå ett slag för föreningen Barnlängtan. Alla IVFare eller de som har IVFare i sin närhet, eller bara vill stötta oss som kämpar borde bli medlem i den här föreningen. Barnlängtan jobbar för oss barnlösa, de för vår talan och arbetar för att vi ska bli lika behandlade oavsett vilket landsting man tillhör. Dom jobbar mycket för att ofrivillig barnlöshet ska ses som vilken annan sjukdom som helst.
Kika gärna in på deras hemsida
Overkligt
Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag är gravid, det finns faktiskt ett litet embryo som växer där inne. Jag kan verkligen inte fatta det. Så som vi har kämpat och längtat under så lång tid, nu är förhoppningsvis den här pärsen över för den här gången. Men det känns konstigt, när vi i två år har jobbat i vad som känns som konstant motvind, inte behöva göra det längre. I alla fall inte just nu. Det känns konstigt att inte vänta på att mensen ska komma, sprutor som ska sättas och ägg som ska plockas. Vi har hela tiden haft någon undersökning vi gått och väntat på.
Jag är nästan skräckslagen varje gång jag är i omklädningsrummet på jobbet och ska byta om till arbetskläder. För min svullna mage ser verkligen ut som världens gravidmage. Är så rädd för att någon ska fråga när den ska komma. Vad ska jag svara på den frågan? Jag är i vecka 4...
Tror inte det va, speciellt inte eftersom att djungeltelegrafen går väldigt flitigt på mitt jobb. Tog större kläder idag så att ingen ska riskera att se magen. Där emot känns det som om jag vaggar fram i korridorerna då magmusklerna gör väldigt ont när jag reser mig upp och går efter att ha suttit ner en stund. Känns som om jag går helt framåt böjd, men jag kan ju hoppas på att ingen märker något.
Jag är Gravid
Nu har det sjunkit in, jag är gravid och ska bli mamma. Min fantastiska make ska bli pappa. Även fast vi nu måste ta oss igenom de kristiska 12 veckorna så kan jag inte hindra tankarna till att löpa amok. Har redan i huvudet inrett det rum i lägenheten som länge varit planerat till bebisen.
Sköterskan jag pratade med gratulerade massor, och angående min eventuella överstimulering så var det ingen fara så länge jag inte ökade drastiskt i vikt och omfång eller blev väldigt anfådd. Annars var det bara något jag fick leva med. Hon sa även att progesteronet kan ge likadana biverkningar så det kan vara svårt att säga vilket som är vilket.
Jag har bara suttit och tagit det lugnt idag.
Hoppas att ingen på jobbet märker något imorgon, ska nog ta en storlek större på min klänning (ibland är det bra att jobba i vården) för min närmsta kollega hade sett att jag var svulle igår. I och för sig så vet han allt om vad vi går igenom.
Testdagen!
Vaknade kl 04.30 av att någon skottade utanför fönstret, det gjorde inget för jag var mitt i en dröm där blodet forsade ur mig i stora klumpar. Jag hade också väldigt ont i magen och det var inte skönt att ligga på någon sida eller rygg.
Jag låg kvar och vred mig till kl halv sex när klockan ringde. Nervös som bara den var jag!
Väckte mannen och tassade in på toa för att kissa på stickan, kontrollerade först att det inte kommit något blod. När jag kissat på stickan var min puls uppe i 200, jag la stickan upp och ned för jag vågade inte se det som hände. När de långsamma 4 minuterna hade gått fick maken titta först och detta var vad den visade.
Jag blev så chockad så att jag var tvungen att testa med ett annat test också för att se att det verkligen var sant! Två test ljuger ju inte, för första gången kan jag säga att jag är gravid :)
Det första plus vi någonsin sett, så skönt. Så mycket ångest som lyfter från axlarna! Nu hoppas vi att knodden vill stanna hela tiden ut.
Svullnaden om magen känns ännu värre idag, och det är jobbigt att dra djupa andetag. Ska ringa kliniken så fort dom öppnar, dels för att lämna det positiva beskedet och höra hur jag ska göra. Är det överstimulering på gång?? Jag bestämde mig för att stanna hemma från jobbet idag för säkerhetsskull. Har läst att överstimuleringen kan bli värre om man springer runt.
Vi är så lyckliga <3
RD 13
Idag är det sista ruvdagen i ovisshet. Inget har förändrats, magen är svullen som en ballong och öm. Inget rosa på pappret utan bara läskigt Lutinus. Läste på bipacksedeln när jag kom hem idag då jag är lite bekymrad över att den ömma svullnaden inte går ner. Så klart var båda dessa vanliga biverkningar, så det är väl bara till att gilla läget.
Var på apoteket efter jobb och köpte ett tvåpack graviditetstest, för att vara på den säkra sidan. Jag vet inte ifall jag kommer våga imorgon. Det kan vara så att maken blir tvungen att läsa av testet. Jag vill så gärna kunna ringa till kliniken och lämna goda nyheter.
Uach vad jag är nervös!! Vet inte hur jag kommer att reagera imorgon, oavsett vad testet visar.
RD 12
Nu är det nära testdagen, ska köpa gravtest imorgon. Det är ingen risk att jag kommer tjuvtesta för det är jag alldeles för feg för att göra. En sak som jag märkt de senaste dagarna är att jag är väldigt spänd och öm i magmusklerna, och jag har inte tränat... Det känns väldigt konstigt. Med hormonerna fina hjälp har jag även gått upp 4 kg sen vi började behandlingen.
