Mot ett liv - Strävan efter en liten

Idag var dagen det var dags för spolning och kontrastvul av äggledare. 

 

Efter att ha läst alla skräckhistorier var detta inget jag såg fram emot, hade laddat innan med penicillin och diklofenak. 

Detta var ju inte hos min vanliga gyn så det började med den klassiska förklaringen om hur äggledare fungerar och var ägget blir befruktat, men samt hur stopp i ena eller båda äggledarna påverkar möjligheten att bli gravid på egen hand. 

 

Mannen var med som stöd, fast han stod i dörrhålet med ryggen emot då rummet var litet så den platsen som fanns var bakom gynekologen vilket inte kändes helt lyckat. 

Själva undersökningen var inte alls lika hemsk som jag föreställt mig. Kan ju inte säga att det var bekvämt, men vilken gynundersökning är det. 

Visst det kändes, men ungefär som mensvärk (vilket jag alltid har ganska mycket de första dagarna). 

 

Undersökningen började med vanligt ultraljud, sen sattes katetern på plats, lilla balkongen blåstes upp vilket spände lite i magen, och kontrastmedel sprutades in. Då kom mensvärkskänslan. Det var fin passage i höger, vänster tog lite längre tid att hitta samt att det gick lite långsammare där, men även där var det fri passage. 

 

Hon sa också att äggblåsorna såg fina ut och inga konstigheter på livmodern. Hon tyckte att vi som gör dessa undersökningar för barnlöshet är så tacksamma att handskas med för vi gör verkligen allt för att lyckas. 

 

Vi har ju ingen större önskan än att få ett barn, hade kunnat vända ut och in på mig om det hjälpte. 

Det känns väldigt konstigt när man inte blir glad över att inget är fel. Man ska ju vara glad över att vara frisk. 

 

Fast friska är vi ju inte, vi har sjukdomen ofrivilligt barnlösa och ja, det nu även oförklarlig sådan. 

 

 

Min skräck har alltid varit att inte kunna bli med barn då detta är så viktigt för mig och oss, att kunna ha barn i vårt liv.

Vi bestämde ganska tidigt när vi upptäckte att det nog kom att vara lite svårare för oss att bli gravida att vi skulle söka hjälp efter vi försökt i ett år, ju tidigare desto bättre.

 

Men när tiden gått gav vi det bara en gång till, och sen en gång till.... Vi ville ju så gärna att det skulle gå utan hjälp.

 

Sen kom alla frågorna, vart ska vi vända oss?? Ville inte riktigt söka oss till KK då vi hört om långa väntetider. Hittade till slut en privat gynekolog som kunde göra utredningen. Att ringa det samtalet var svårt, stunden vi verkligen erkände för oss själva att vi har det svårt.

 

Tog kontakt i Augusti 2012

Första mötet September 2012
Då togs det blodprover på mig och mannen fick en remiss för att gå och lämna spermaprov.

Han lämnade två prov med tre veckors mellanrum

 

 

Återbesök för att få provsvaren. Fick då veta att allt såg bra ut, jag hade ägglossning och min man hade bra kvalitet och mängd spermier. Blev remitterade till ny gyn för kontroll av passagen i äggledare.

 

Har tid för undersökning nu den 6e December, sen får vi se var vi hamnar efter det.

Finns det fri passage och inga andra hinder får vi vänta ytterligare 6 månader innan vi kan bli remitterade för IVF via landstinget.

Hittar dom något skickas remiss direkt.

 

Vilken väg kommer vi att få ta?

 

Här har jag mitt andningshål, mitt i smeten av allt annat.

För att kunna skriva av alla tankar, varför hamnade vi här?

På denna krokiga väg. Naiv som man är tror man allt ska gå så lätt, tänker som människan alltid gjort att det händer inte mig, eller i detta fallet oss.

 

För 1,5 år sedan bestämde vi oss för att utöka vår lilla familj. Ingen av oss har några barn sen tidigare så detta var något helt nytt.

Månaderna gick och det blev ingen graviditet för vår del. Men man kämpar glatt på med inställningen att det kommer att gå nästa gång, och nästa gång, och nästa....

 

Tog oss i kragen till sist när sanningen kommer ifatt och säger att vi får skaffa hjälp.

 

Är nu i slutet av vår fertilitetsutredning, och är så här långt oförklarligt barnlösa.