Mot ett liv - Strävan efter en liten

Idag har jag jobbat min sista dag på länge. Det kändes skönt men faktiskt mest konstigt, kan inte riktigt fatta att jag ska/har gått på föräldraledighet. Det som var något jag innan bara önskade att få ansöka om, och nu är vi där. Nu ska jag gå hemma och skrota i allt från 1 vecka till 4 veckor beroende på när lill-donnan behagar komma ut. 

 

Det kändes lite tråkigt att vara borta från mina fina kollegor så länge, såklart tänker jag hälsa på senare, men ändå. Jobbet är man ju på varje dag, och nu ska jag inte dit på 9 månader.

Det låter så länge! Fast alla säger ju att tiden går allt för fort så det kanske inte kommer att kännas lika länge som det låter.

 

Risken finns att jag hittar på allt för många projekt här hemma så att jag inte tar mig tillräckligt med tid till att vila.

Idag går vi in i vecka 38, så nu är det bara 21 dagar kvar till lillan är beräknad att komma till världen. Jag Ska bara jobba i två dagar till vilket känns så skönt. För även fast jag bara jobbar 75% börjar det bli lite tungt att gå runt på jobbet med magen. Det ändå som finns i huvudet nu är att jag vill vara hemma och fixa iordning det sista innan hon ska flytta in hos oss.

 

Jag har en känsla av att hon kommer att komma tidigare än beräknat, jag vet att det är farligt att ha den känslan för att det känns då som en evighet ifall man skulle gå över tiden. Men jag bryr mig inte, jag är van att vänta. Skulle lillan bestämma sig för att bo kvar i magen på övertid så får hon göra det. Då får jag ju bara lite extra tid på mig att vila :).

Måste även säga att jag börjar bli lite nervös...

Jag är väldigt duktig på att skjuta upp saker, men jag tycker att jag varit ute i god tid nu när det gäller att skicka in diverse papper och liknade uppgifter om inkomst till försäkringskassan. Ändå verkar det som att jag är ute i sista sekunden nu när allt handläggning är klar och jag äntligen har fått rätt SGI registrerad.

 

Då tänkte ju jag i min enfald att nu är det bara att söka när jag vill börja ta ut min föräldrapenning och sen går det automatiskt. Dom har ju redan granskat mig från huvud till tår, så det är väl bara att fylla i och det kan ju inte ta längre tid än en vecka innan det går igenom. Allt är ju godkänt och BF är registrerad.

 

Varför lär jag mig aldrig! Att allt med FK tar lång tid. Jag ska jobba en och en halv vecka till, och jag vet från min sjukskrivning att de har utbetalning den 27e varje månad. Gott om tid tänker jag. Men nu visar det sig att jag troligtvis måste skicka in ännu fler papper (sitter i telefonkö för att höra om jag verkligen måste) och att handläggningstiden för att se om min önskan om utbetalning för perioden jag sökt blir godkänd är 30 dagar.

 

jaja, om jag hoppas på att få ut lite pengar innan jul kanske det kan gå. Jag måste lära mig :P

Och ännu ett besök hos barnmorskan är avklarat. Vår lilla flicka hade helt fixerat sig och nu börjar allt kännas väldigt nära.

Får också mer och mer sammandragningar/förvärkar än tidigare och det kan ju bara tyda på träning inför vad som komma skall. 

Måste säga att jag ser fram emot förlossningen med en skräckblandad förtjusning nu när den närmar sig. Jag vill träffa vår lilla dotter, men är samtidigt lite rädd för att något ska hända, att vi ska falla på målsnöret. Har märkt att jag mer och mer börjat fundera på hur hon ser ut. Jag kan inte föreställa mig henne alls.

Usch vad vi längtar!

Jag känner att jag blivit väldigt dålig på att uppdatera min blogg. Men det beror kanske på att det inte händer så jättemycket just nu. Det är mest bara jobb, och sen när jag kommer hem så sover jag i två timmar innan mannen kommer hem.

 

Men igår var det faktiskt fullbokat med aktiviteter så jag hann inte ens sova en stund på eftermiddagen. Gick ännu lite tidigare från jobbet då det skulle komma en fotograf hem till oss för att ta lite gravidbilder. Det var jättekul och den bilden jag sett blev jättefin :)

De ska renovera väntrummet hon vår BM och då vill de ha bilder på gravida på väggarna och jag var en av de som blev tillfrågad om jag ville ställa upp. Klart! Hur kul som helst ju, och vi har ju funderat på att ta bilder på magen själva, och att nu få riktigt fina bilder tackar man ju inte nej till.

 

Sen var det tid för ännu ett pass på vattengympa. Tre av tjejerna i gruppen har nu fått sina bebisar och allt börjar kännas så nära. Jag vill också ha nu :P men hon får ändå inte komma förrän om två veckor. Jag märker verkligen att jag inte ens är lika smidig i vattnet som jag var från början, magen har blivit större och jag tror den sjunkit, kanske har lillan fixerat sig <3

Har varit på ännu ett pass vattengympa, och det är så skönt. Jag längtar efter det varje vecka, det är så skönt att glida ner i vattnet och känna sig lätt. Bastun och pratstunden efter med de andra tjejerna är minst lika mysig. Idag var det ett kraftigt bortfall i gruppen, två var sjuka och TRE hade redan fått sina bebisar. Det var tidigt men alla mådde bra och det är ju det viktigaste.

 

Alla går runt och är förkylda på jobbet, känner mig lite instängd i en mindre smitthärd ibland, och jag vill verkligen inte få en långdragen förkylning nu. Har blivit lite fixerad vid att tvätta händerna och inte vara för nära andra som är sjuka. Jag aktar mig så gått det bara går, har tre veckor kvar att jobba.

Har varit och bokat tid hos frisören idag, ska dit på fredag för att bli fin innan lillan kommer. Ska bli härligt att skämma bort mig lite, för jag lär ju ha händerna fulla med annat sen när hon inte längre bara följer med i magen <3.

 

Det märks att lillan börjar bli stor nu, hon gör ständiga utbrytningsförsök ur magen, och ibland känns det nästan som om hon snart lyckas. Speciellt när hon tar i och spjärnar ut med benen åt en hållet och rumpan/ryggen åt andra. Det är en stark liten donna där bor.

Jag har ofta under vår graviditet funderat på om vi fortfarande räknas till de barnlösa. Enligt mig och mannen är vi fortfarande det även fast jag har vår lilla skatt i magen. Hon har ju inte kommit till som alla andra bebisar.

 

De flesta som vi träffar regelundet vet nu om att vår skatt kom till genom IVF då vi inte uttryckligen kunde få till det på egen hand. Men för dessa människor är vi nog inte barnlösa längre, vi är botade. Vi väntar ju en bebis nu och det var väl målet? problemet är löst.

 

Jag trodde ju att det skulle bli lite lättare nu när folk visste, men ändå åker vi redan på peakar från personer på ett släktkalas att nu får vi tänka oss för så att vi inte skaffar för många barn! För det blir bara jobbigt då, man måste ha större bil och större hus, och framför allt är det ju dyrt med många barn. Jo tack vi vet, vi har lagt ut mycket pengar för att överhuvud taget ha chansen till ett, så kom inte och säg att barn är dyrt. Risken att vi skulle skaffa för många känns ju överhängande. Det är ju inte direkt så att det bara är att göra en IVF och sen har man en bebis. Även om jag skyller det på okunnskap så känns det i hjärtat.

Kroppen går snabbt i försvarsställning och sorgen över att vara barnlös kommer direkt. Konstigt kan tyckas då jag just nu i allra högsta grad är gravid. Men kroppen och hjärnan glömmer inte. Vi drömmer ju om två barn, men vi vet inte om det kommer att bli vår verklighet. Just nu känner vi en oerhörd lycka över att vi blivit gravida och förhoppningsvis kommer att få bli föräldrar till en frisk och underbar liten dotter. 

 

Det är här jag vill lägga mitt fokus, jag vill vara lycklig över att vår högsta dröm är så nära. Jag vill leva i nuet, inte bli påmind om det som komma skall, när vi börjar längta efter ett syskon. För där finns ovissheten kvar. 

 

Jag räknar fortfarande osss som ofrivilligt barnlösa, och nej, det är inte bara att göra en IVF.

Då tar vi ännu ett kliv närmare förlossningen och går in i en ny vecka. Jag tycker att tiden bara springer iväg, och det känns inte riktigt som att jag hinner med.

Igår var det nummer två av tre träffar med föräldragruppen, och det som togs upp var förlossningen och allt som hör till, med smärtlindring, rädslor och vad partnern kan göra för att hjälpa till och underlätta.

 

När barnmorskan började gå igenom de olika faserna under arbetet och när man ska ringa/åka in kom en känsla av att detta inte var på riktigt över mig. 

Ska jag verkligen äntligen få lov att gå igenom en förlossning? Är det verkligen min tur nu att föda vårt barn som är så efterlängtat?

Det kändes nästan som om det för ett tag bara var en dröm. Men det är det inte, vi ska äntligen få bli föräldrar, det som under så lång tid känts så avlägset och ouppnåligt. Nu är vi snart där, om ca 6 veckor är vi där! Så länge som vi kämpat och längtat så känns 6 veckor som ingenting. Det är kanske därför jag är ensam om att tycka att tiden går så fort.