Mot ett liv - Strävan efter en liten

Vaknade kl 04.30 av att någon skottade utanför fönstret, det gjorde inget för jag var mitt i en dröm där blodet forsade ur mig i stora klumpar. Jag hade också väldigt ont i magen och det var inte skönt att ligga på någon sida eller rygg. 

Jag låg kvar och vred mig till kl halv sex när klockan ringde. Nervös som bara den var jag!

Väckte mannen och tassade in på toa för att kissa på stickan, kontrollerade först att det inte kommit något blod. När jag kissat på stickan var min puls uppe i 200, jag la stickan upp och ned för jag vågade inte se det som hände. När de långsamma 4 minuterna hade gått fick maken titta först och detta var vad den visade.

 

Idag är det sista ruvdagen i ovisshet. Inget har förändrats, magen är svullen som en ballong och öm. Inget rosa på pappret utan bara läskigt Lutinus. Läste på bipacksedeln när jag kom hem idag då jag är lite bekymrad över att den ömma svullnaden inte går ner. Så klart var båda dessa vanliga biverkningar, så det är väl bara till att gilla läget.

 

Var på apoteket efter jobb och köpte ett tvåpack graviditetstest, för att vara på den säkra sidan. Jag vet inte ifall jag kommer våga imorgon. Det kan vara så att maken blir tvungen att läsa av testet. Jag vill så gärna kunna ringa till kliniken och lämna goda nyheter.

 

Uach vad jag är nervös!! Vet inte hur jag kommer att reagera imorgon, oavsett vad testet visar.

Nu är det nära testdagen, ska köpa gravtest imorgon. Det är ingen risk att jag kommer tjuvtesta för det är jag alldeles för feg för att göra. En sak som jag märkt de senaste dagarna är att jag är väldigt spänd och öm i magmusklerna, och jag har inte tränat... Det känns väldigt konstigt. Med hormonerna fina hjälp har jag även gått upp 4 kg sen vi började behandlingen. 

Nu närmar sig testaren med stormsteg, eller ja, det känns som snigelsteg. Om ca 60 timmar, eller 2,5 dagar ska jag göra kissa på stickan, och sen ska jag och maken stå där med andan i halsen och säkert en puls på upp emot 200 väntandes på det lilla streck som helt kan lyfta eller krossa oss. 

Lika mycket som jag vill att testdagen ska komma, lika mycket fasar jag för den. Bara för att vi klarar oss dit utan mens betyder är det ju ingen garanti. 

 

Dagen har gått bra och jag har inte haft tankarna så mycket på knodden, det har varit mycket möten och mycket att hålla i luften. Nu ska jag mysa ner mig i soffan med en kopp te och katterna. Imorgon är en dag närmare torsdag. 

Knodden, hang on! 

Idag skulle mensen komma om min kropp följde normal cykel. Efter allt meckande med hormoner så kanske den inte är så tillförlitlig. 

Än har den i alla fall inte dykt upp till min och makens lättnad. 

 

Vill också tacka alla er fantastiska läsare som skriver så fina och peppande kommentarer. Ni är fantastiska och gör hela den här ovissheten lättare att genomleva, känns så bra att veta att många fler än våra tummar hålls för knodden. 

Massor med kramar till er! 

Måste säga att dagen har faktiskt flutit på väldigt bra. Efter gårdagen så trodde jag att jag blivit ett nervöst vrak. Det är fortfarande en skräck varje gång jag går på toaletten, men än syns inga tecken på mens eller mörka flytningar. Så länge det håller sig så finns hoppet kvar. Hoppet om att vi för första gången i våra liv ska kunna få se ett plus på stickan. 

Nu är jag mer än halvvägs i ruvandet, jag vet inte hur mycket längre mitt psyke klara av den här ovissheten. Det är fruktansvärt skrämmande att dra ner byxorna varje gång jag är på toaletten. Det är samtidigt en oerhörd lättnad när jag märker att det inte blött. Men hur länge kommer det att vara så. Nu är det 6 dagar kvar till testdagen, kommer jag att hålla ihop och vara människa så länge till.

 

Har haft och har en mycket dålig dag idag. Det är fruktansvärt stressigt på jobbet vilket ger en väldigt pressad stämning och miljö. Det tillsammans med den inre stress jag lever med varje dag är fruktansvärt jobbig. Jag var så nära att bryta ihop på jobbet idag. Fick stänga in mig på toaletten för att samla ihop mig, och klistra på det glada ansiktet.

 

Av någon anledning har jag en känsla av att detta inte gått vägen men jag hoppas så att det bara är inbillning. Har idag haft ganska kraftig ilande smärta på olika ställen i livmodern. Jag vill så gärna att det ska bero på att den växer, men jag tvivlar. Jag tvivlar på mig själv och min egen känsla. Magen har inte blivit ett dugg mindre sen ÄP, jag vill så gärna se det som ett tecken på att det växer!

 

Usch vad detta blev negativt, men som sagt, idag är ingen bra dag.

Idag har jag ruvat i precis en vecka, och det är lika långt kvar till testdagen. Vi hoppas så innerligt att knodden fortfarnade är kvar, fast än jag har haft oroväckande mycket menssmärtor idag. Har sprungit på toaletten stup i kvarten för att kontrollera, men ingen blödning eller tendens till blödning har synts till.

 

Var ute och åt med jobbet nu ikväll, vilket var så trevligt. Så nu tänker jag ta lite flex imorgon och inte vara på jobbet lika tidigt, det kan ju vara skönt med lite sovmorgon ibland. Jag vill så att tiden ska gå fortare och att det ska vara torsdag nu!

Det känns som att alla inlägg sen ET har handlat om symptom efter symptom. Kan inte riktigt hjälpa att jag snöar in på det, hjärnan smyger in det. Som att visst känns brösten lite större? ja, men inte lika ömma, det är kanske ett dåligt tecken. 

Eller den ömma lite pirrande känslan i livmodern, känns den som mensvärk? eller är det kanske lite annorlund? Har magen blivit större eller mindre? Är det bra eller dåligt?

 

Allt detta far genom mitt huvud flera gånger om dagen.

Min magstorlek vet jag inte om den beror på att jag fortfarnade är svullen i äggstockar och livmoder, eller om det är biverkningar av progesteronet. Mitt mått om magen under naveln har nästan ökat med 10 cm sen innan vi påbörjade IVFen. Kan fortfarande inte ha några av mina byxor vilket faktiskt är lite jobbigt.

 

Hur är det för er andra som redan gått igeonom detta, eller är steget före mig. Är ni lika svullna?

Har haft en fruktansvärt jobbig dag idag, och då syftar jag bara på jobbet. Näst intill allt har strulat samtidigt som vi har haft massor att göra och sen på de en student. Jag fick ta hand om studenten halva dagen och min kollega andra halvan, men när man har en student så kan man inte jobba på samma sätt så saker kommer lite efter.

 

En sak som var positivt med detta var att under nästan hela arbetsdagen har jag inte tänkt alls på knodden då tankarna varit på helt andra ställen. Jag blir där emot påmind varje gång jag går på toaletten då man ser och känner hur svullen magen är.

 

Jag är nästan helt av med biverkningarna jag i början fick av lutinus, känns lite som om kroppen har anpassat sig till den förhöjda hormondosen. Nu mår jag fysiskt som innan behandlingen började. Kroppen känns nu som den gör precis innan mensen. Ömma bröst, svullen mage (dock flera gånnger större än vad den brukar) och lätt ömmande livmoder. Det ömma håller på att försvinna, det kanske beror på hur mycket som det rotades runt där med plock  och insättning. 

Jag hoppas så på att detta är goda tecken och inte tecken på att knodden har lämnat oss.

Vi håller våra tummar stenhårt och räknar ner dagarna.

Idag ska vårt embryo vara 6 dagar, vi tycker att det ska ha delat sig fint och nu eller imorgon hittat en mysig plats att fästa på.

Jag har fram tills nu varit väldigt positiv men inatt och idag har positiviteten sviktat. Jag fick i natt och har haft hela dagen en dålig känsla om att knodden har flyttat. Jag har inte fått någon blödning eller så men den har ju inte fäst än så det är ju ingen garanti att den är kvar för det.

 

Jag sov så fruktansvärt dåligt i natt, vaknade minst en gång per timme av att det gjorde ont i magen när jag vände mig, kunde heller inte ligga på samma sida för länge för då började det göra ont och jag vaknade av det. Att sova på rygg eller mage var inte något alternativ när magen är så svullen. 

Jag har två, tre gånger under dagen på jobbet känt kraftiga hugg över vänster sida av livmodern och vänster äggstock, och har nästan hela tiden en ömmande mensvärkskänsla. Jag vet inte hur jag ska tolka detta.

 

I går sen kväll och natt mådde jag verkligen pyton men idag på förmiddagen har det helt vänt. Är bara svullen om magen och har ömma bröst men inget annat. Bara den här plötsliga vändningen gör att jag stark misstänker min kropp för att den har gjort sig av med knodden.

 

Samtidigt blir jag arg på mig själv för jag kan inte gå runt och tänka så här i 10 dagar till, antingen så är knodden kvar eller så har den redan flyttat ut, det finns ju inget jag kan göra åt det. Men varför är man så dum.

Idag är ruvardag 3, är fortarande väldigt svullen och öm i både mage och bröst, de andra trevliga biverkningarna håller även dom i sig, och vaggisarna är fortfarande ingen hit och väldigt läskiga. Tur att jag har många vita trosor ;)

 

Idag har vi varit och handlat kläder, det blev bara shoppat till maken då jag inte känner att jag har den mest optimala kroppsformen för shopping, men ett par skor blev det i alla fall. Dom har ju än så länge samma form som innan. 

På toppen av allt detta har jag dragit på mig en väldigt jobbig förkylning, så jag orkar nästan ingenting. Solen strålar utanför fönstret och jag vill så gärna gå ut en runda och få lite sol på mig, men vet inte om jag orkar.

 

Mamma ringde igår och frågade om knodden var kvar. Sa att det vet vi inte, för blödningen kommer inte om embryot inte fäst. Så vi lever fortarande i ovisshet. Men om den valt att leva vidare och dela sig så bör det vara en liten blastocyst nu och förhoppningsvis vilja fästa imorgon eller på tisdag.

 

11 dagar till testdag.

Jag har fram tills nu varit väldigt förskonad från biverkningar under behandlingen. Jag hade bara en mild huvudvärk de första dagarna av sprutande. Men nu när jag börjat ta progesteronet så har jag fått tre biverkningar. Jag är svullen, ond i livmodern och det som faktiskt är värst, jag har blivit förstoppad. Ursäkta denna intima åkomma men det är så sjukt jobbigt! Och man blir ju ännu mer svullen av det. 

 

Jag hoppas så att det är värt alla dessa biverkningar. 

Natten har varit fri från drömmar, och delvis har jag sovit gott. Däremot vaknade jag två gången med fruktansvärt ont över vänster äggstockarna och ner över livmodern. Hoppas så att det inte var knodden som flyttade utan bara blåsan som var för full och tryckte på. Äggstockarna bör ju faktiskt fortfarande vara lite ömmande efter äggplockett. Någon annan som upplevt liknande under ruvperioden? 

Nu är jag sedan några timmar tillbaka ruvare. Både min och makens lycka är nu total, även fast vi vet att vi nu har två tuffa veckor framför oss som garanterat kommer att fyllas med oro så har vi bestämt oss för att bara vara totalt lyckliga! I alla fall första veckan.

 

Jag tog flexledigt från jobbet efter lunch för att vi i lugn och ro skulle kunna åka til kliniken. Väl där fick vi komma in i samma rum som vi hade vid äggplocket. Jag fick klä om till samma snygga klänning och sen var det bara till att vänta. Dom var väldigt försenade så vi fick vänta ganska så länge.

 

Samma sköterska som vid plocket kom in och frågade hur jag mådde och hade mått sedan plocket. Efter ytterligare lite väntan kom läkaren in, det var samma läkare som vi hade på vårt första möte, (har haft en annan på VUL och plock). Hon är hur gullig som helst och satte sig ner för att berätta hur det hade gått för vara 19 ägg. Kan säga att du var jag måttligt nervös.

 

Det visade sig att 13 hade blivit befruktade varav 9 st hade delat sig superfint och var av toppkvalitet! Detta betydde att vi fick ett insatt och hela 8 st till frysen :)

Väl innen i salen fick vi se vårt lilla embyo, och det var så fint. Blev alldeles tårögd, att denna lilla fina samling med fyra perfekta celler kan väck så mycket känslor är helt fantastiskt.

 

Vi fick också se när detta lilla embryo sögs upp i katetern och efter att de blivit ordentligt insatt kunde vi se det på ultraljudet som en liten vit prick inne i livmodern.

Så ja, nu kan man faktiskt säga att vi är gravida, och vi har sett vårt embryo bara två dagar gammalt, hur många kan säga att dom har gjort det?

 

Nu ska vi bara vara lyckliga ett tag och hoppas av hela våra hjärtan att den lilla knodden gillar det och bestämmer sig för att stanna.