Mot ett liv - Strävan efter en liten

Då var jag påkommen av den första på jobbet, jag som trodde att jag varit hur bra som helst på att dölja det, men idag så sprack vår fasad. Maken fick helt plötsligt en gratulation och han blev helt förvirrad då personen i fråga bara gick förbi och bara slängde ur sig, "du grattis förresten".

Det som gör det hela ännu mer förvirrat är att jag inte ens jobbar nära den här personen utan vi ser varandra möjligtvis i fikarummet. 

Maken sprang sen på honom igen nere i omklädningsrummet och då fick då höra, "Grattis igen, jag såg att du ska bli pappa"..

Är det bara jag som tycker att det här är lite läskigt, samtidigt är det väldigt vågat av honom att slänga ur sig en sådan kommentar, det känns ju som att man måste vara sjukt säker på sin sak innan. 

 

Tydligen har den här personen någon for av gravidradar, för tydligen hade han sagt samma till en tjej som bara var i vecka 4, så då har vi ju lyckats dölja det länge. Nu får vi helt enkelt se om han kan hålla tyst eller om djungeltelegrafen börjar gå.

Snart har vi gått över i vecka 12, tycker att den här veckan har gått fort då de andra veckorna bara har segat sig fram. Mina symptom är fortfarande som bortblåsta (förutom humöret). Nu är jag inte ens lika trött längre, det är i och för sig lite skönt att inte känna att jag kommer att somna stående på jobbet, men samtidigt finns det en liten röst längst bak i huvudet som säger att det inte är bra att alla symptom försvunnit helt.

 

Jag gör allt vad jag kan för att trycka ner den lilla rösten för jag vill njuta, njuta av min graviditet och att symptomen faktiskt lugnat sig. Jag vill kunna njuta av att illamåendet och den extrema tröttheten är borta. Jag vill så innerligt tro att allt är bra med knodden och att den växer och har det bra, jag vill inte se detta som något negativt. Även om det skulle vara negativt så vill jag i alla fall har kunnat njuta av den här tiden och att jag faktiskt nu är gravid. Jag ska och mår bra, och då tror jag knodden gör det med.

 

Om två veckor är det dags för KUB-UL så då får vi ju helt enkelt svaret på hur allt ser ut. Jag längtar så mycket tills dess, att få se det lilla livet, men samtidigt är jag rädd för att jag inte garanterat vet att det är bra. Varför ska allt i den här karusellen vara ytterligheter?

Illamåendet är nästan som bortblåst, men istället har hormonerna tagit en helt ny taktik nämligen humöret. Den här helgen har varit en emotionell berg och dalbana, jag har gråtit och skrikit på stackars maken om vartannat, han har inte vetat var han skulle ta vägen. Jag kan tänka mig att jag just nu är värsta häxan. Det är någon liten sak som inte passar och då skäller och skriker jag på honom för att k nästa sekund börja storgråta och säga att han inte bryr sig om mig. Stackars honom, jag hoppas verkligen att han orkar stå ut och inte börjar skrika tillbaka, för då vet jag inte vad som händer.

Jag är fortfarande väldigt trött och har väldigt lite ork. Jag vill så gärna vara ute i det fina vädret och motionera men kroppen vill inte riktigt samma. Det sägs ju att det ska bli bättre efter vecka 12, och vi är ju snart där, 10+4 idag.J

Kan det vara så att jag hamnat där nu? Gick idag in i vecka 11, har ingen koll på när dessa veckor brukar inträffa. Så klart kollar jag ju genast upp det på nätet och får där läsa att de flesta hamnar där runt v 13, och såklart så är alla som hamnar i dessa veckor före v 13 livrädda för att det ska vara ett missfall på gång. Jag tänker inte oroa mig det minsta. Jag tänker inte få panik förrän jag ser en massa blod komma forsande. 

Jag kanske till och med ska njuta lite av att inte vara illamående idag. 

 

Tröttheten har mig dock i ett järngrepp. Dagen blev ju inte lättare av att jag inte kunnat sova bra i natt och behövt springa upp på toaletten tre gånger. 

Har idag upplevt väldiga smärtknip i magen, som liksom börjat en bit under naveln för att sedan krypa ner mot livmodern och sluta där i en extrem smärta. Tur att ingen sett de fina grimascher jag gjort på jobbet när detta inträffat. Jag misstänker att det kommer från tarmarna, någon som har något förslag på vad det kan vara?

Nu har jag upptäckt mina första måsten under graviditeten. Det är tomater, kan verkligen äta det som godis, en ask  kan lätt gå åt på en eftermiddag. Det är samma sak med soppor, alla varianter går bra. Jag är bara sugen på soppa hela tiden. 

Idag har jag ätit sötpotatissoppa till lunch och sen slängde jag ihop en tomatsoppa till middag. 

Förslag på goda soppor mottages gärna :)

Idag var det inskrivning hos BM, vi pratade om mitt illamående, resa under graviditeten och om KUB-test. Vi har tid för KUB hos en privatklinik den 13e maj. Det som är lite märkligt är att vi ska kunna ta blodprovet och göra UL samma dag, alla andra jag har hört som gjort det har lämnat provet en vecka innan UL. Men jag mejlade kliniken och frågade så det kan ju inte ha blivit något missförstånd. 

 

Jag fick också läma prover. Hon tog järndepåer, smittprover och urinprov. Kontrollerade bland annat äggvita i urinen och tog blodtrycket. Tanken är att jag skulle lämnat prov för blodgruppering och antikroppsscreen också. Men då både jag och maken jobbar inom det området slapp jag göra det nu så att det inte skulle läcka ut på jobbet, så det kan jag ta själv när jag vill fick remissen med hem så det gick ju att lösa smidigt.

 

Imorgon blir det en lång dag på jobbet igen, ska nog försöka att komma lite senare så att jag inte går under innan dagen är slut, en sak som är säker är arr jag ska ta med mig mer mat :P

Har nu skaffat mig en gravidapp, det finns hur många olika som helst, men jag körde på ett litet tips nämligen babygruppens. Jag gillar den verkligen och det finns så mycket man kan läsa.

Kikade i morse in på fliken kostråd för gravida. Det första som står är ju att man inte ska äta för två, och att man de första tre månaderna bara behöver en frukt extra utöver det man ätit innan graviditeten startade. Kan ju säga att jag äter mycket mer än så!

Om jag bara skulle lägga till en frukt i min kost så hade jag gått under av illamåendet och hunger. Det är ju inte så att jag går och äter godis hela dagarna, men vill tugga på något ganska ofta, en frukt, lite knäckebröd, nötter mm. 

Vissa dagar behövar jag äta två mål lagad mat för att illamåendet inte ska få mig att gå under.

 

Hur känner ni angående det här med endast en extra frukt om dagen?

 

I eftermiddag är vi bjudna på stort två-års kalas, och fasar lite fö att barnfrågan och när det är dags för oss ska komma upp. Visst jag är gravid men är inte förbi v 12, och jag är fortfarande ofrivilligt barnlös och kan inte få barn den naturliga vägen. 

Nu har vi som sagt precis gått in i vecka 10. Är det nu de så kallade spökveckorna ska vara? Om det är så har jag inte känt av det alls. Har kvar Illamåendet och också en otrevlig huvudvärk som inte vill släppa, den kommer och går över dagarna.

 

Brösten är där emot mindre ömma, och det gör mig inget. Man kan ju inte ha ömma bröst hela graviditeten, så det är inget jag tänker försöka analysera sönder. Det är faktiskt ganska så skönt att kunna ha bh igen utan att det ska vara en mindre plåga.

 

På måndag ska vi till barnmorskan för inskrivning och då provtagning. Vi längtar, kanske ockås en konstig sak att längta efter, men det känns som ett väldigt stort steg i rätt riktning. Snart är vi över den magiska gränsen, tycker att tiden kan gå lite fortare.

 

Jag kommer på mig själv ibland att nu när vi lyckades bli gravid så tänker jag inte så mycket på det, jämfört med när vi som mest intensivt satt fast i karusellen. Nu får det gå som det går. Nu tänker jag istället mycket mer på er, ni som fortfarande sitter fast i karusellen. Jag tänker på er varje dag och hoppas så på att ni snart ska få positiva besked. Att läsa något positvit på era bloggar gör mig så glad! 

 

IVF-familjen växer så att det knakar, har nu skickat vänförfrågan till alla er som kommenterat att ni vill vara med (vissa hittade jag dock inte, ni får ett vanligt mejl snart så får ni lägga till mig istället). Så det är bara att godkänna så att jag kan bjuda in er i familjen :)

Vad roligt att intresset för gruppen på facebook är så stort. För att gå med måste man göra följande:

Eftersom att det är en sluten grupp kan man inte hitta den själv utan måste bli inbjuden i gruppen av en annan medlem, och för att bli det måste man såklart vara vänner.

 

Vissa av er som har kommenterat har ganska vanliga namn och är då svåra att hitta på facebook utan mer info, det kan vara om ni har något speciellt som visningsbild, var ni bor (om det finns tillagt), men det allra lättste är om ni har en mejl kopplad till ert facebookkont då det gör det lättast att hitta rätt person.

 

Jag har skickat vänförfrågan till några som inte svarat på den, utan svar kan jag tyvärr inte bjuda in i gruppen. Jag tror att man kan göra så att bli vän, bli inbjuden och sen säga upp vänskapen, om man nu bara vill ha folk man känner mer nära som vänner :)

I helgen har illamåendet varit extremt! Var på födelsedagslunch och fika hos min moster. Var tvyngen att köre hem först för att jag mådde så dåligt. Alla måste har tyckt att vi var jättetråkiga som åkte hem först, men jag ville bara hem och liggapå soffan, dricka citronvatten och äta piggelin. Det är för närvarande det som hjälper. Det känns så dumt att bara inte kunna säga som det är, men det får vänta ett litet tag till. 

 

Söndagen var så mysig, solen tittade fram och det blev lite varmare, så jag och maken tog bilen till Malmö och satte oss med en fika på en uteservering och bara njöt, en liten snabb sväng på HM hann vi också med och där hittade jag ju mammatunikan som jag letat efter. Kan ju inte kalla detta annat än en lyckad söndag.

 

Om man läser på hur fosteret utvecklas under de olika veckorna så står det på många sidor att du känner dig gravid, men det syns inte. Tjena! Det syns välidgt mycket, på mig i alla fall. Vet inte om det kan bero på att äggstockarna fortfarande är stora, men dom kan inte vara så stora, lite annat måste där vara också.

Ikväll blir det mys i soffan med make och katt. Skönt då mitt illamående har börjat eskalera fram emot kvällarna. 

När jag tittar lite i mina senaste inlägg så låter det lite som om jag gnäller över mina symptom. Men det gör jag verkligen inte. Jag älskar mina symptom och är nästan rödd för att de ska försvinna, för när detta händer kommer jag ju såklart att koppla samman det med något negativit.

 

Jag är också helt förtjust i att min mage börjar ta form, fast fortfarande vill jag dölja den för andra. Tycker lite om att det är min och min makes lilla hemlighet (fast än många vet).

Tack för alla lugnande ord angående mitt ryggont. Jag kan ju inte hjälpa att jag blir lite paranoid, känner mig faktiskt lite skadad ibland, haha. Tror att det var sträckning eller överansträngning då det blivit lite bättre idag. Jag har föryngrats på jobbet idag och gått från att röra mig som en 100-åring till en pigg 90-åring så det kan ju bara ses som ett framsteg.

 

Vi har bestämt oss för att göra KUB-test på vår bebis. Då vi är för unga för att få det via landstinget så har vi sökt oss til en privat klinik i Malmö för att få lov att göra testet. Det kommer ju att kosta lite men vi har redan lagt ner så mycket pengar så lite till gör inte så mycket. Det är samma här att alla landsting har olika regler angående KUB. Här i Skåne så måste man vara över 35 för att bli erbjuden medan andra landsting erbjuder alla oavsett ålder. Varför kan inte alla enas. Det är ju precis samma som med IVF-behandlingarna.

Var och spelade badminton med maken igår efter jobbet. Det var så kul och skönt att få röra på kroppen igen. Just då kändes det helt fantastiskt, illamåendet försvann och det kändes som om jag hade hur mycket energi som helst. 

Men nu idag ångrar jag mig nästan att jag gav så mycket direkt. Jag har fått så fruktansvärt ont i ländryggen, känner mig som en pensionär och jag ser säkert ut som en också. Det hugger något fruktansvärt när jag ska sätta mig ner, gå upp för trappor eller böja mig ner. Jag är så klart fruktansvärt orolig för att något ska ha hänt med bebisen. 

Man ska ju inte googla sånt här, så klart så visar ju alla träffar på ryggvärk tidigt i graviditeten att det är början på ett misfall. Jag har övertalat mig själv att så är det inte i mitt fall.

Men vad kan det vara då? kan det vara fogarna, så här tidigt?

Nu har hormonerna gått mig åt huvudet. Idag har jag till och med gråtit på jobb då jag blev så arg på min ena kollega så att det bara svämmade över när jag skulle säga ifrån. Blev ännu argare på mig själv för att jag inte kunde vara arg utan att tårarna kom. 

 

Har planterat lite blommor ute på balkongen ni i eftermiddags, jag längtar så efter att våren ska komma så det är inte sant. 

Men mest av allt längtar jag tills november, för då ska ju knodden komma till oss. Jag har bestämt mig för att inte oroa mig nu i början av graviditeten, precis som med allt annat under den här resan så finns det inget vi kan göra. Om knodden bestämmer sig för att packa sin väskor och flytta så kan vi inte göra något alls åt det oavsett hur mycket jag bekymrar mig.

 

Jag tror ju också på att det är bättre att man mår bra (så bra det går) och inte går runt och är stressad då jag tror att det kan påverka bebisen negativt. 

Illamåendet håller ett stadigt tag om mig, och på ett sätt så gillar jag det! Kanske låter konstigt, men det är ju en bekräftelse på att jag faktiskt är gravid och att knodden är kvar. 

 

Läser på många av era bloggar att det har hänt mycket, några är nyblivna ruvare och andra närmar sig äggplock, det är så roligt och jag tänker på er och håller mina tummar för att alla ska få positiva resultat, det tycker jag faktiskt att ni är värda :)

Hormonerna har helt tagit över min kropp, jag trodde att jag delvis kunde bli ett hormonmonster under behandlingen, men det är inget mot hur det är nu.

Jag har blivit väldigt känslig och nästan snudd på svartsjuk sen jag fick plusset. Jag skäms lite för att säga det men så är det. Jag skällde och var ledsen på maken hela dagen igår för att han inte hört av sig en enda gång när han var ute med jobbet medan jag satt hemma och mådde illa. Tror att jag grät konstant i nästan fyra timmar. Sen att han dessutom var sur halva förmiddagen för att han var trött då han varit ute gjorde ju inte saken nåot bättre.

 

Kvällen slutade i alla fall mysigt då vi åkte ut på lantstället, eldade i öppna spisen och bara satt ihopkurade i soffan och tittade på en film. Det var skönt att komma hemifrån ett tag.

 

Som tur är har dagen idag varit mycket bättre. Mamma och moster har varit och på fika så bilden på knodden jag satt på kylskåpet åkte ner innan. Det blev tacopaj till lunch och sen smulpaj på skogsbär till fikat. Så det var mycket lyckat. Även en liten sväng till plantagen för att köpa lite nya uteblommor att sätta på balkongen hann vi med. En mycket lyckad söndag måste jag säga. Nu ska jag bara krypa upp i soffan och mysa lite. 

Var på hälsosamtal hos barnmorskan idag, det känns fortfarande overkligt att faktiskt vara gravid. Fast nu syns det och känns på humöret och orken.

 

Då jag inte kunde hitta den underbara barnmorska jag gått till under utredningen fick det bli en annan klinik. Men hon vi fick här var lika gullig. Jag hade redan i förväg informerat om att vi bär på en IVF-bebis så det blev mycket prat kring det och hela barnlösheten. Nästan en timme tog besöket, och både jag och maken fick ett väldigt positivt intryck av hela mottagningen. Vi valde en privat mottagning som har lite generösare öppettider och väldigt smart bokningssystem.

 

Nu är det tre veckor tills vi ska dit igen,och då ska jag lämna prover. Är lite bekymrad för hur jag ska göra på jobbet, jag antar att dom tar en blodgrupperning vid nästa besök och både jag och maken jobbar på blodcentralen så då kommer ju de som jobbar att se mitt prov (Har inte det vanligaste namnet). Det känns kanske si sådär då vi inte är på den mer säkra sidan.

 

Bilden på knodden har flyttat upp på kylskåpet, det är ju där som allt det viktigaste ska sitta. Mina graviditetssymptom har inte ändrats eller försvunnit, det är fortfarande illamående, stora och ömma bröst (har fått köpa en ny bh), huvudvärk och konstant trötthet.

 

Jag fattar inte varför men jar får så himla dåligt samvete över att jag inte tränar eller är ute och går varje dag efter jobbet. När jag kommer hem vill jag bara sätta mig i soffan, läsa bloggar och äta. Det känns inte som om min kropp orkar med något annat, blir helt slut på jobbet. Men samtidigt är det ju jättebra att röra på sig och komma ut mer, men jag vet inte. Ska jag lyssna på vad kroppen vill eller ska jag tvinga mig ut på prommenader, det är svårt.

 

 

Måste börja med att tacka alla ni fina som önskat oss lycka till och hållt tummarna för oss idag. Jag kan säga att alla era tummar hjälpte.

Vi hade tagit flexledigt förmiddagen för att inte behöva stressa tillbaka till jobbet. Hade tagit i lite extra på tiden då jag inte visste hur jag kom att reagera på ett eventuellt negativt besked.

Hade tid halv 9, och kvart över 8 satt vi i klinikens väntrum, båda lika nervösa inför vad vi kom att få se.

 

När vi blivit inropade och jag hoppat upp i stolen så började han titta runt. "Det här ser bra ut". Vadå tänker jag, jag ser ingen bebis......Bara gigantiska äggstockar som inte ser ut som de blivit plockade.

Men sen fick vi se det lilla livet, och det lilla hjärtat som slog på skärmen. Den var det finaste vi någonsin sett, näst efter det fina embryot som resulterade i detta lilla fina foster.

Jag hade nästan räknat rätt, har precis gått in i vecka 8, alltså 7+0.

 

Nu blir det hölsosamtal på MVC på fredag, så underbart.

 

 

Imorgon är det dags för vårt första ultraljud som gravida, om jag har räknat rätt så har vi precis gått in i vecka 8. Om man då läser om fostrets utvecklig så ska den undet förra veckan har utvecklat ett hjärta som börjat slå.

 

Vi är så nervösa, jag vill så gärna se, men samtidigt är det så nervöst, vad gör vi om där inte finns ett hjärta. Jag är ju väl medveten om att vi inte kan påverka något i den här situationen, men man är så blottad. Blottad för sina känslor, nu är det dom som styr helt och hållet.

I nuläget känns det som att tårarna kommer att komma oavsett vad vi får se, och jag hoppas så att det blir tårar av lycka.

 

Illamåendet kommer fortfarande och hälsar på med jämna mellanrum under dagarna. Men det är så skönt att jag inte har det konstant. Samtidigt så vill jag att det ska komma, jag vill må illa. För det visar ju på att det faktiskt händer något. Jag vet ju med mig att jag kommer att bli alldeles nojjig ifall illamåendet skulle försvinna. För med tanke på hur mycket man får gå igenom i den här karusellen, och så många hinder som kan fälla en på vägen så har i alla fall jag svårt för att inte anta det värsta.