Mot ett liv - Strävan efter en liten

Hade efter råd från er underbara läsare bestämt mig för att om jag inte känt lill-donnan efter ett dygn så skulle jag antingen ringa barnmorskan eller åka in. 

Igår morse körde hon igång ordetligt, det var så att det syntes utanpå kläderna vid frukosten på jobbet. En helt fantastisk känsla. Sen var hon igång en gång till på förmiddagen för att sedan vara lugn tills jag slutade jobb. Antingen sov hon eller så hade jag så mycket annat i huvudet att jag inte kände sparkarna. 

 

På kvällen när jag satt i soffan var det full rulle igen. Nu är jag åter lugn och fin. Har känt lite nätta buffar nu på morgonen också, tror att den lilla väljer att ta sovmorgon. 

Hej och välkommen tillbaka fröken oro. Det var nog tre veckor sedan minst sen du sist hälsade på i mitt huvud. Jag har väldigt regelbundet känt vår lilla flicka gymnastisera och böka runt i min mage, det är så mysigt att bara ligga i soffan efter jobbpå kvällen och känna henne. Även de stunderna på jobb när hon är aktiv blir så mysiga.

 

Men idag har som sagt fröken oro kommit hit. Saken är den att jag bara kände några sparkar i morse och sedan dess har det varit stilla. Försökte få lite rörelser genom att buffa på magen men inget alls. Så nu är jag bekymrad över att något ska ha hänt vår fina lilla bebis. Varför är hon plötsligt inte som vanligt? Kanske jag som bara inte känt, eller har hon valt att ha en lugn dag. Detta känns som de mest logiska tankarna, men de vill ju så klart inte fröken oro att jag ska tänka. Utan i mitt huvud dyker knut på navelsträng och katastrof upp.

 

Känns lite överdrivet att kontakta BM eller liknande då man inte (enligt nätet) inte kan förvänta sig regelbundna fosterrörelser förrän efter v 26.

Dagens blocketfynd blev ett BRIO skötbord att hänga på väggen. Vi slog till direkt då det är precis ett sånt vi har tittat på. Nu ska vi bara ta hjälp av svärfar att få det monterat upp på väggen då vi inte har någon annan stans att förvara det innan knodden kommer.

Så mycket som man måste köpa, men fy vad roligt det är :)

 

En massa onda bakterier har invaderat mitt tandkött och gett mig ordentligt med inflammation. Det gör så ont och är så svullet, då det sitter bakom visdomtanden i underkäken så kan jag inte äta ordentligt heller. Jag har haft lite strul med mitt tandkött innan jag blev gravid men nu har det blivit extremt, men läste ju som sagt att det är ganska så vanligt förekommande hos gravida. 

Har nu varit på apoteket och köpt bakteriedödande munsköjl som ska användas flitigt, om det inte har blivit bättre om några dagar får jag väl svälja mitt obehag för tandläkare och boka en tid så att jag kan få lite hjälp. Har ju såklart läst att det inte är speciellt bra för bebisen att gå runt med det.

 

Idag har det inte varit så mycket aktivitet i magen, det beror kanske på att det levdes rövare hela natten igår så att jag låg vaken nästan en timme vid tre för att det sparkades så mycket, jag tror inte att hon uppskattade mitt val av sovställning. 

Det var lite mysigt att bara ligga där och känna de små sparkarna, nackdelen var ju att jag varit väldigt trött på jobbet idag, men det kan ju inte hjälpas.

Igår fick maken känna små sparkar från utsidan, det skymtade nästan en liten tår i ögonvrån <3

 

Så många dagar har gått av graviditeten, detta innebär att det väldigt snart bara är halva tiden kvar. Nu älskar jag att vara gravid och vill knappt att det ska ta slut. Njuter för fullt och känner nu knodden dagligen, det är en helt underbar känsla!
Våra katter är väldigt beskyddande om magen, de ligger gärna delvis på magen och bara spinner, och om de ligger bredvid har de inte alla fall en tass på magen för att ha koll. Jag tror inte att vi kommer att få några problem efter att den lilla tittat ut.

Dags för 100-årsfest, eller snarare 50+50-fest. Önskar bara att vädret kunde varit lite bättre, här känns det knappt som att det är sommar.

Vår lilla donna har varit lite lugnare idag, men det kanske beror på att jag har tagit det lite mer lugnt så hon har kunnat ligga lite mer till ro. Det är mysigt att känna de små puffarna men än har inte pappa fått känna något. Jag tycker det är grymt svårt att känna ifall det känns från utsidan eller inte, jag känner ju oavsett. Han har heller aldrig fått möjligheten att känna då hon så snällt bara sparkar en gång för att sen sparka nästa gång på ett annat ställe. Han får nog hålla sig till tåls lite till.

 

Här är två bilder på min mammakula jag skaffat mig, (och min nya klänning kom med lite den med)

 

Har haft en mycket stressig dag på jobbet idag, och det lär inte bli bättre på resten av veckan. Min stress och springande fram och tillbaka på hela labbet har gjort att den lilla tösen levt rövare hela dagen, det har väl inte gått att sova när man skumpar runt hela tiden. Tror till och med att jag kände en spark på utsidan, så nu är maken eld och lågor över att snart kunna få känna. Men såklart har lill-donnan bestämt sig för att vara lugn och fin hela kvällen, får se om det dyker upp någon spark.

Vi har fått se vårt lilla underverk ännu en gång. När vi satt i kvinnoklinikens väntrum var jag bara full av lugn och förväntan. Kände ingen oro alls utan såg bara fram emot att äntligen få se vårt lilla under än en gång. När det blev vårt tur och jag låg på britsen med hela magen full av gel kunde vi direkt se den fina lilla bebisen. Vi var så nyfikna så vi ville gärna veta vad det var för kön om det gick att se. Bebisen låg med benen väldigt tätt ihop så det var inte helt lätt men barnmorskan sa att det med största sannolikhet var en liten flicka <3, så nu kör vi på det tills motsats bevisas.

 

Hon gick igenom hela bebisen som inte alls ville ligga stilla, det var armar, händer och ben i vägen hela tiden. Det var så skönt att se henne röja runder då det varit väldigt stillsamt under förra ultraljudet, hon gapade och drack fostervatten. Vi fick se storhjärnan, lillhjärnan, hjärtat med förmak,kammare och klaffar. Navelsträng med kärl, magsäck, njurar och urinblåsa. Vi kunde till och med se lillans ögon. 

Dock så visade det sig att hon hade lite förstorade njurbäcken så vi måste komma på en extrakontroll i v32 för att se om det har rättat till sig av sig själv. Men vi är inte oroliga alls, nu har vi ju sett att hon har det bra.

 

Vi smälte lite mer vi varje rörelse vi såg, det är heller inte så konstigt att jag inte känt så mycket rörelser då jag har moderkakan i framväggen så jag känner inte när hon sparkar där.Mängden fostervatten var också helt normalt vilket var väldigt skönt. Bebisen hade växt så fint så BM ville flytta fram oss en dag vilket kan spela mindre roll, så då har vi idag gått in i vecka 20.

 

Funderar på om vi ska outa det på facebook, och så även hur hon har kommit till, det känns viktigt nu när det poppar upp så många bebis och UL-bilder att alla faktiskt inte har det så lätt. 

 

Liten idolbild <3

 

Har en arg förkylning som verkar ha brutit ut med huvudvärk, halsont och hosta på nätterna så att jag knappt kan somna. Det är verkligen inget jag kan rekommendera till någon. Hoppas så på att det snart går över så att jag kan bli förkylningsfri. 

 

Imorgon är det äntligen dags för RUL, 9.30 har vi fått tid så det är ju bra att det är så nära jobbet. Det känns riktigt pirrigt när jag tänker på det, och då menar jag pirrigt på ett bra sätt. Vi hoppas ju verkligen att allt är bra och att knodden utvecklas som den ska. Vi är så spända på att få se den igen och kanske till och med få reda på vad det är som gömmer sig där inne. Fick väldigt söta bebiskläder och filtar som en kompis köpt i USA, varav lite rosa. Men vad gör det, ingenting :)

 

Ett mindre roligt graviditetssymptom jag fått (eller vad jag nu ska kalla det) är att jag har näst intill kronisk tandköttsinflammation. Kan verkligen tillägga att det är varken skönt eller roligt, jag kan knappt hålla det i chack ens även fast jag använder allt som finns på marknaden. Det är borste, tandtråd, munskölj och bakteriedödande kräm. Men jag antar ju att alla symptom och krämpor man får inte kan vara mysiga.

Den värsta oron har helt släppt, och den här veckan har jag bara njutit av magen och graviditeten. Jag har inte känt så mycket rörelser men knodden har ju fortfarande gott om plats. Magen växer, brösten växer och vikten ökar vilket jag bara kan se som goda tecken. 

Nu när vi snart är halvvägs har vågen ökat från 54kg till 62kg. Utseende mässigt så verkar det bara vara på magen och brösten som det satt sig och det är jag mycket nöjd med.

 

Brösten har bara för några dagar sedan kommit in i en ny växaperiod, de ömmar och spänner så nu ser det ut som om det är två gigantska siliconbröst jag har och inte mina vanliga. Om det ska fortsätta så här har jag snart växt ur den nya BHn i 75E som jag köpte för inte alls så längesedan. Mina uderben har också börjat svullna och göra ont om jag stått, gått och sutit ner länge under dagarna, så det blir till att köpa fler stödstrumpor än de två par jag har på jobbet. Får köpa i lite tunnare material om det nu ska bli en varm sommar, har hittat en sida med så fina strumpor med motiv och mönster på i olika färger.

Jag ska bara tillägga att jag älskar dessa symptom! Ser dem som små tecken på att graviditeten fortskrider som den ska och att knodden mår prima. Det är helt utan oro som jag nu ser fram emot och längtar tills på tisdag då vi ska på ultraljud.

Fick en känsla över mig idag på jobbet att vi har haft tur. Efter lite närmare eftertanke så kan det kännas konstigt att tycka att vi har haft tur som har behövt gå igenom detta, och än är vi inte på säkra sidan. Men jag känner att vi har haft tur.

Trots allt vi kämpat, längtat och gråtit genom de två år som gått så känns det ändå som att vi har haft tur. Tur att vi lyckats med vår IVF på första försöket. Jag känner mig lyckligt lottad över att få ha min växande mage.

Detta som så många tar för givet känner vi är ett riktigt privilegium.

 

Jag njuter så mycket jag bara kan av graviditeten och försöker att inte oroa mig allt för mycket, men det är svårt att låta bli. För det känns lite som att eftersom att det nu gått så bra för oss och att en behandling har lyckats så känns det som att det kan bara inte flyta på felfritt. Helt konstigt att det känns så, för vad har vi haft för tur? Vi har kämpat och upptäkt att vi inte kan få barn på egen hand, det är väl inte någon tur alls? borde ju istället kännas som om vi haft världens otur. Så man kan ju faktiskt säga att vi har haft tur i oturen.

Idag blir det jakt efter nya skor och ny bh, då jag inte passar i några av de jag har. Det är inte speciellt skönt när brösten är ihoptryckta hela dagen. Ska också se om jag kan hitta några shorts då mins största over size har blivit för små.

 

 

 

Satt på bussen i morse på väg till jobbet. Det var knökfullt med studenter som skulle ha sin sista dag. Sitter och tittar ut genom fönstret med kaffemuggen i handen och ser inte riktigt fram emot den långa dagen jag har framför mig på jobbet. Då plötsligt, långt nere till vänster kommer ett litet pet, sen ett till och lite krafs eller nästan lite kolsyrebubblig känsla. Jag bestämde mig då att det inte var tarmarna utan att det måste varit knodden!! Det är knodden tills någon i så fall bevisat motsatsen. 

Sen satt jag med världens största leende hela vägen till jobbet och dagen har inte alls känts så lång. Såg garanterat helt fånig ut, men vem bryr sig. Jag är ju gravid.

Kunde inte hålla mig längre, speciellt inte nu när vi börjat jaga barnvagn.

 

Tyckte att vi var ute i nästan för god tid när vi körde för att titta lite på barnvagnar efter jobbet. Kom in i affären och det är som att kliva rakt in i en djungel av vagnar. Vi tyckte ändå att vi skalat ner vad vi ville ha ganska så mycket, inga svängbara hjul, man ska kunna ha både sitt och liggdel, den ska vara bekväm att köra för både mig och maken och den ska gå att packa in i bilen. Trots detta fanns det olka modeller att välja mellan. Vad ska man ha för tillbehör, vilken färg, går vi mycket eller kör mycket bil?

 

Efter 45 min med försäljaren som förklarade både det ena och det andra, provkörning och provlastning in i bilen så kom vi fram till en modell som vi bada gillar och som inte är allt för stor. Jag som trodde att vi var ute i tidigaste laget fick höra att om vi ville få vår vagn i färgen vi önskar så ska vi beställa efter semestern, i augusti. Detta eftersom att de nya färgerna och modellerna för 2014 släpps precis innan semestern börjar. Helt plötsligt blev det inte lika gott om tid kvar. 

 

Allt i den här bebisvärlden vi nu sakta med säkert vågar sätta vår fot i är helt ny för oss. Vi har ju inte ens låtit oss våga drömma och titta innan, för det gör ju så ont att bli besviken. Men nu provar vi en liten bit i taget.

Igår hade jag en väldigt trevlig eftermiddag tillsammans med Votivifilii. Tanken var från början att det skulle vara en bloggträff med några fler, men efter dubbelbokningar och annat så blev det bara vi två. Jag är så glad att vi träffades i alla fall, timmarna bara rusade iväg och jag kan inte säga att det var tyst många sekunder. Mycket prat om barnlöshet men även annat och en hel del skratt. Hoppas verkligen att vi kan göra det igen och att kanske lite fler kan hänga med. För det är en helt annan sak att prata ansikte mot ansikte än att läsa någons blogg. I början var det lite onstigt att veta så mycket om en annan människa som man inte känner. Men jag tyckte inte som att det kändes som om det var första gången vi sågs, man vet ju så mycket redan.

 

I min graviditet så mår jag just nu väldigt bra, har bara lite symptom, med extremt ömma och känsliga bröstvårtor som bara kommer pang bom, för att sen försvinna ett tag. Sen växer ju magen också, när jag ställde mig på vågen i morse så hade jag gått upp 6,5 kg sen innan vi påbörjade behandlingen. Jag gör så gott jag kan med att äta nyttigt och försöker i största öjliga mån undvika onödigt socker. Vill ju inte lägga på mig mer än nödvändigt, för det är ju mina knän och rygg som ska bära runt på vikten. Samtidigt är det på något konstigt vis lite mysigt att se att jag ökar i vikt, det kan ju bara betyda att knodden har det bra och växer sig stor.

Nu är det bara två veckor kvar till RUL.

Igår tog min extrabror studenten så då var det stor fest. Nu vet alla i bekantskapskretsen om att knodden ska komma då magen är stor så den putade ut under tunikan även om jag tagit på mig en ganska så luftig. 

 

Jag tror ingen förutom vi gravida ivf-are som kan förstå hur mycket man, eller hur alla fall jag oroar mig så mycket om allt. Jag kan vara lugn ungefär en vecka efter att vi sett eller hört knodden. Fick ju höra hjärtljuden för ett tag sen, och fram till för några dagar sen har jag varit lugn. Vi har planer på att köpa saker till bebisen till helgen i Ullared, men nu har jag börjat tveka och alla tänk om kommer, vi kanske ska vänta till efter RUL, för bara för att vi hörde fina hjärtslag förra veckan betyder det ju inte att allt är bra. Jag blir så trött på mig själv, men jag kan inte låta bli. Finns kanske fler som känner igen sig? 

 

Idag ska vi i alla fall titta på barnvagn om affären ha öppet. 

Idag är ingen bra dag, jag har haft en förkylning som legat och grott nu ett tag och idag verkar den helt ha tagit över mig. Illamåendet står mig upp i halsen och natten bjöd inte på speciellt mycket sömn. Hade mycket oroliga drömmar om att både det ena och andra gick fel med knodden, så jag vaknade flera gånger med händerna över magen för att skydda det lilla livet.

 

Till saken hör att jag har lång dag på jobbet imorgon, jag ska jobba från halv tio fram till 8 eller 9 på kvällen. Jag är i alla fall inte själv men det är ändå en väldigt lång dag. Hoppas att jag kan ta mig igenom den och inte behöver stanna hemma för det finns ingen som kan täcka upp för mig. 

 

Helgen har varit trevligt, vi hade födelsedagskalas för mig och av min fina mamma fick jag smycket från barnlängtan, det pryder nu så fint mitt armband och vittnar om vår kamp för de som förstår innebörden. Känns lite spännande ifall man ser någon annan som bär det. 

Jag och maken har pratat om att åka till Ullared i helgen för att köpa lite saker till bebisen. Så fort jag tänker på sånt eller planerar att börja fixa inför knoddens ankomst så kommer de elaka tankarna. Vi kanske bör vänta till efter RUL för att se att saker verkligen är bra. Jag kan inte bara leva på de fina hjärtljud och sparkar som vi hörde förra veckan, för det har ju gått en vecka och mycket kan ha hänt.

Usch, vad jag känner att jag bara svamlar, men jag vågar inte ta ut något i förskott. Det är inte så att jag inte njuter av min graviditet, jag älskar verkligen min magen och tycker det är så fint att se den växa. Men samtidigt är jag livrädd att det ska hända vår lilla skatt något.

Idag har ännu en kollega klappat mig på magen och frågat om det är bebis. Ja, det är det, jag är inte bara tjock ;) 

Det med klappandet gör mig inte så mycket, har hört om att folk tycker det är jobbigt och påträngande när folk tar en på magen. Jag tycker inte det men jag är så stolt och lycklig över min mage så jag blir lite glad när folk lägger märke till den.

 

Det har varit väldigt varmt både ute och inne på jobbet idag och det har verkligen påverkat mig. Jag tyckte jag varit duktigt på att dricka vatten, men helt plötsligt så blev jag helt darrig i benen och kände mig allmänt konstig. Dricka hjälpte inte alls. Tror att det var saltbrist, för till fikat åt jag ett ägg och det var så gott med salt på!

Det verkar som att jag har blivit mycket mer känslig mot allt nu.