Mot ett liv - Strävan efter en liten

Nu har jag startat ett mindre krig mot mina foglossningar. Så igår bar det av till kiropraktorn för att se om hon kunde göra underverk. Det var mycket tryckande på onda muskler, vid vissa tillfällen fick jag kraftig lust att bara smälla till henne så ont gjorde det. Men idag känns det faktiskt riktigt bra. Musklerna är sjukt ömma efter behandlingen, men det räknar jag med ska lägga sig tills imorgon. Det har varit mycket lättare att gå idag och det har inte gjort lika ont lika fort som tidigare. Vad jag hoppas att det här ska kunna hjälpa mig lite i alla fall. 

 

Mina böcker som jag beställt har kommit så nu ska jag gräva ner mig ordentligt. Köpte torka aldrig tårar utan handskar del 2, en bebisbok till mig och en i present till maken som han ska få när han kommer hem från jobbet ikväll.

 

Idag var det andra riktiga besöket hos barnmorskan. Nu är vi i v 26, mer exakt 25+6 så imorgon går vi in i vecka 27, tycker att det känns som om det går mycket fortare nu.

 

Jag tog upp alla mina krämpor och vilka problem jag har på jobbet, framförallt eftersom att vi inte har höj- och sänkbara bord vilket gör att jag är tvingad att sitta ner på lite högre stolar och jobba. Sen är det dessutom en massa spring fram och tillbaka på jobbet vilket inte är det mest optimala för mina fogar och rygg. Jag får väldigt ont och kan bara gå extremt långsamt även fast jag har bälte på mig. 

Så på grund av detta har jag fått en tid hos läkaren på torsdag för att se om jag kan få en sjukskrivning på 25%, jag tror att bara det kan hjälpa lite. 

 

Livmodern mättes, mitt blodtryck och bebisens hjärtljud lyssnades på. Jag hade mycket bra blodtryck, 128/75 och knoddens hjärtljud låg på stadiga 140 slag. Storleken på livmodern var lite över medel men fortfarande inom gränsvärdena så det verkar inte vara en liten bebis vi har.

Mitt hb-värde hade jag för bara en vecka sedan kollat upp på jobbet och sett att jag ligger lite för lågt så nu fick jag ny rekommendation på andra järntabletter som jag hoppas ska vara snällare mot min mage. Då den varierar mellan att bli för hård och vara för lös så hjälper det inte att frossa i fibrer. 

 

Det onda jag hade i livmodern var troligtvis "bara" kraftig växtvärk där ett ligament blivit kraftigt påfrestat. Det har blivit lite bättre nu men det är konstigt vilka krämpor man kan få av att det bara växer.

 

Nästa besök blir om lite mindre än tre veckor och då är det glukosbelastningen, ser inte riktigt fram emot det. Fick tid en dag när jag ändå har semester så det är lite skönt att känna att jag inte behöver stressa tillbaka till jobbet i alla fall.

 

Har för övrigt behövt köpa nya bh:ar igen, har en tendens att växa ur dom efter hand.

I fredags kväll hade jag min första kontakt med förlossningen. Inte för att jag kände att bebisen skulle komma utan för att jag hade en fruktansvärd smärta i högra delen av magen, som dessutom blev 100 gånger värre när jag försökte kissa. Jag har aldrig haft urinvägsinfektion så jag vet inte hur det känns, men det jag vet är att en uvi inte är bra för bebisen.

För att få veta var jag skulle söka mig ringde jag först sjukvårdsrådgivningen. Fick först preparera mig i säkert 15 min, då jag lider av kraftig telefonskräck eller nått sånt.
Sköterskan jag fick prata med tyckte det lät som väldigt konstiga smärtor, och att det bara kom på en sida var ännu konstigare. Hon hänvisade mig till att ringa förlossningen så att jag fick prata med en barnmorska. Då förlossningen och kvinnokliniken jag tillhör har stängt i sommar på grund av personalbrist (helt sjukt måste jag säga), så fick jag nummret till grannstadens avdelning.

Fick prata med en jättegullig barnmorskan som sa att jag gärna fick komma in om jag var orolig men hon tyckte att jag skulle avvakta. Jag kände ju knodden hela tiden så jag var inte så orolig för henne. Troligtvis är det något ligament eller nerv som kommit/kommer i kläm nu när magen växer så att det knakar.

Jag åkte aldrig in, även fast det onda kommer tillbaka med jämna mellanrum, ska till barnmorskan i morgon så jag kan ta det med henne istället.

Hoppas att jag slipper ringa dit igen innan det är dags för bebisen att komma ut.

Idag har jag mest oroat mig över att lillan har varit mycket lugnare än vad hon brukar. Jag kände bara några buffar under dagen varav någon när jag själv buffade ganska kraftigt på magen.

 

Ikväll när jag sen kom hem så lyssnade mannen på magen och kunde höra knoddens hjärtljud och lyckades väcka henne så att hon bökade runt lite. Sen har hon kört ett race för ett tag sen igen så nu har jag blivit lite lugnare i alla fall. Men jag har bestämt att om hon inte är tillbaka i sin vanliga form imorgon så ska jag ringa barnmorskan eller förlossningen om bm inte svarar. För alla kan vi ju ha dagar när vi är lite slöare så jag tänker ge henne lite mer tid.

 

Fogarna kärvar fortfarande något kopiöst. Har bokat in tid hos kiropraktor på tisdag så jag hoppas att hon kan hjälpa mig lite. Har lyckats hitta en stol på jobbet som jag kan sitta på utan att det gör väldigt ont. Det som är trevligt är att det är den minst argonomiska stol som finns på hela stället så jag får ju lätt ha den för mig själv.

Har nu en period där jag sover väldigt dåligt, och jag tror inte bara att det beror på värmen utan på annat också som jag inte riktigt vet. 

Vaknar flera gånger på natt och drömmer väldigt konstiga drömmar där antingen mannen eller knodden är inblandade. Eller så är de bara ren ut konstiga. Till exempel drömde jag inatt att jag red runt i en labyrint byggd av tomma kartonger som hela tiden ändrades så att det inte gick att hitta ut.

 

Får ofta hosta under nätterna, det kanske beror på att jag sover med öppen mun då näsan är helt täpt. När jag vaknar och hostar vaknar ju såklart knodden med och börjar röjja runt i magen. I natt när jag redan vaknat två gånger innan var jag så trött att jag kom på den otroligt smarta idén att vagga knodden till söms, för hon brukar ju somna när jag går och rör mig. Det var säkert en väldigt rolig syn när jag ligger i sängen och vaggar från sida till sida, men jag somnade väldigt snabbt så det måste ju varit effektivt.

Foglossningarna finns kvar och gör sig påminda så gott dom kan. Fick ju låna ett foglossningsbälte av en vänlig själ, och det hjälper mer än vad jag trott det faktiskt skulle göra. Har hört att akupunktur kan hjälpa också, ska nog fråga barnmorskan om det när vi ska dit på måndag.

 

Jobbet flyter på som vanligt, bara lite långsammare då jag inte kan hålla samma tempo som innan. Jag hoppas att jag kan klara mig från en sjukskrivning så länge som möjligt, och helst änna fram tills jag tänkte gå på föräldraledigt. 

 

De nya sakerna som vi har shoppat sen sist är:

 

Babyskydd, kunde inte låta bli då det var nedsatt pris.

Systemkamer för att kunna fota både mage, bebis och katter :)

Två nya pyjamas, för man behöver faktiskt fler än en ;)

 

 

Ligger bara i soffan, helt slut efter en hel dag på jobbet där jag spenderat åtta timmar i ca 30 grader. Vi har ingen AC inne på jobb.

Kan bara ligga med vår lilla fläkt igång och vara helt stilla, för om jag går upp och rör på mig får jag massor av sammandragningar. Tror att min kropp försöker säga att den inte orkar mer idag. Hoppas att det inte blir värre för vi vill verkligen inte behöva träffa vär lilla älskling nn, det är allt för tidigt.

Men jag tror att det har med överansträngning och värmen att göra då de inte kommer om jag bara ligger ner och tar det lugnt. Så det får helt enkelt bli ryggläge framföre TVn ikväll. 

Igår kväll la mannen huvudet mot vad vi kände vad bebisens rygg och kunde höra hjärtslagen!!! Har läst att man kan det i den här veckan om man har tur, och vår lilla tjej ville väl visa att hon har det bra.

 

Just av den anledningen känner jag mig extra löjlig när hon inte har varit lika aktiv idag som hon brukar göra. Visst har jag känt men det har varit med LÅNGA mellanrum, och nog totalt 4 gånger. Det har heller inte varit några avancerade gympapass utan mer runtbufflande för att sen bli stilla igen. Visserligen har hon sparkat inåt, neråt på blåsan så det har inte känts lika mycket som när hon sparkat framåt. Så kanske hon har rört rundor som vanligt bara att jag inte känt allt. 

Attans att min barnmorska har semester, för det känns lite överdrivet att ringa förlossningen, för jag har ju faktiskt känt rörelser.

Mina foglossningar blir verkligen inte bättre, idag har jag haft ondare än på länge. Att det dessutom inte hjälper att sitta ner då jag har mest runt sittbenen gör inte det hela lättare. Har mejlat BM som är i tjänst och frågat vad jag ska göra, för det är två veckor kvar till vårt nästa besök. Får förslag på jobb om att jag ska sjukskriva mig men jag vill ju verkligen kunna jobba för jag kommer att bli knäpp av att bara sitta hemma.

 

Lite sent tycker jag att ha besöket efter inskrivningen först i v27 men så blir det väl när det är semestertider. 

För 6 månader sedan kunde vi inte ens tänka oss och våga tro att vi nu skulle sitta i den situation vi är i idag. 

För sex månader sedan var vi nertyngda av motgångar. Vi hade fått information om att de inte hittade något fel på någon av oss, och att vi på grund av det var tvugna att försöka på egen hand ytterligare sex månader innan vi fick höra av oss igen för att bli uppsatta i IVF-kö.

 

Nertyngda av detta besked och all frågor om när det var dags för oss att skaffa liten. Vi hade ju faktiska fasta jobb och en lägenhet med plats för barn. 

I vår kraftiga längtan och förtvivlan över att vi inte kunde få till det som skulle vara så enkelt sökte vi oss desperat till en privatklinik för ett försök.

 

Vi kunde inte, och vågade inte tro på att det skulle fungera men något var vi tvugna att göra. Nu sitter jag här med en mage jag bara drömt om. Det tog lång tid innan jag faktiskt kunde tro på att vi är gravida. De små sparkar som jag känner värmer mitt hjärta och berättar för mig att det jag och maken önskat högst av allt är på väg att slå in. 

 

Trots foglossningar som gör att jag bara kan gå i slow motion och knappt göra något hemma så älskar jag min graviditet. Vår lilla bebis skulle bara veta så efterlängtad och älskad hon varit sen långt innan vi visste att hon fanns. 

Gårdagen gick i lugnt tempo, låg på stranden nästan hela dagen och då så klart mest på mage. Det är bara att gräva lite gropar och klart! Lyckades trots noggrann smörjning med hög faktor bränna mig på vissa ställen.

Ångrar verkligen inte att vi stannade hemma igår kväll. Är trots det lugna tempot helt slut idag, gissar att det delvis beror på värmen och att jag sover så dåligt på nätterna. Nu ligger jag bara vid vår lilla fläkt och tittar på när maken sätter ihop en byrå som vi köpt till knoddens kläder och saker.

Imorgon bär det av till jobbet igen, jag vet inte hur det ska gå då vi på sommaren har närmre 30 grader inne. Hoppas att jag inte svimmar av värmeslag.

Jag har alltid älskat sommaren och värmen, men nu är det faktiskt mest jobbigt. Stor mage och strålande solsken med 30 grader låter säkert som en dröm, men jag känner bara att den lilla ork som fanns blir som bortblåst.

 

Jag vet inte om det är värmen eller ett lågt järn som gör att jag är så trött, idag har jag sovit i två omgångar på dagen och varit sjukt trött ändå. Känns jobbigt då dagen bara försvinner, dessutom är det tillbaka till jobbet på måndag så jag vill ju inte sova bort mina sista semesterdagar. Blev bortbjuden på grillning till ett par vänner imorgon som bor en timmes bilfärd bort, men jag känner verkligen att min kropp nog inte orkar, och att ACn i bilen är sönder gör ju inte det mer lockande. Har lagom dåligt samvete för att jag tackade nej utan någon mer vettig anledning.

 

 

Då var vi hemma igen efter semestern. Efter bröllopet åkte vi med ett par kompisar ner till Krakow för att semestra lite. En väldigt vacker stad med god mat, mysiga judiska kvarter och fina torg och små gränder. Ska man semestra i en stad så kan jag verkligen rekommendera Krakow, dessuto är det fortfarande billigt trots att där är så mycket turister. Nu i efterhand var det inte den mest optimala semestern för mig då vi mest tog oss runt till fots. Jag hade lyckats dansa sönder en fog på bröllopet så nu går jag ännu sämre. Men jag lyckades stappla runt ganska så bra i alla fall. Det blev lite för mycket för kroppen när vi bestämde oss för att besöka Auschwitz på vad som visade sig vara den varmaste dagen av resan, som även utan stor mage är ett väldigt påfrestande besök. Vi fick gå före i biljettkön då jag kan gissa att det inte är så vanligt att komma dit med stor mage och en liten bebis (våra vänners 4 månaders pojke). Fick till och med höra att, "this is no place for baby".

 

Jag lyckades dessutom dra på mig en aggressiv förkylning som jag delvis skyller på maken och delvis på ACn på hotellet. Men här ligger vi inte på latsidan de sista semesterdagarna så idag har vi varit iväg och beställt vagn med tillbehör.

Det blev en Emmaljunga cit cross i färgen brown flowers.

Förutom själva vagnen med sittdel och liggkorg blev det också skötväska, bensäck till sittdelen och en fodrar åkpåse som också går att sätta fast i babyskyddet.

Idag går vi in i ny vecka, nämligen vecka 23. Det märks att det går framåt på magomfånget som ökar i ganska snabb takt nu. Sparkar och buffar känns också mer och oftare än innan. Hon har börjat sparka när det är mycket ljud runt omkring på jobbet, vaknar nog då.

 

Idag mår jag 1000 gånger bättre än igår, jag gissar att det var detta som barnmorskan menade med att jag kommer att ha bra och dåliga dagar, gårdagen var en typisk dålig dag. 

 

Nu har jag parkerat mig i soffan för lite välbehövlig vila framför tvn och datorn. Har när jag kom hem från jobbet roat mig med att prova igenom hela mitt klänningsutbud. Vi ska på bröllop i Polen på fredag så tänkte att jag skulle provat ut innan vi åker vilken klänning jag kan komma i. Saken är den att klänningen som sitter bäst är klarröd, jag vet att det är påhittat att man inte kan bära rött på bröllop i Sverige, men hur är det i Polen tro? 

Tror ni att jag kan ha en röd klänning?

Var och hälsade på ett par vänner igår som fick barn för två månader sedan. Jag var lite spänd för vilken känsla som kom att infinna sig. Även efter att jag blivit gravid så har jag känt som att det öppnas ett tomt hål i bröstet när jag ser små bebisar. Ett hål av saknad, längtan och sorg som blir näst intill outhärdligt. Så frågan var den om samma hål skulle uppenbara sig igen.

 

Hålet lös med sig frånvaro, och det var bara mysigt att få lukta på den fina lilla bebisen. Detta kanske betyder att min kropp och hjärna äntligen har förstått att det är vår tur nu.

 

Har fårr lite nya symptom och andra gamla som verkar komma tillbaka:

 

Fogarna började göra väldigt ont när jag går

Tröttheten har kommit tillbaka och jag orkar inte göra något här hemma efter att ha jobbat hela dagen.

Illamående av att äta äpple 

Kan äta choklad igen utan att må dåligt

 

Det av allt som påverkar mig mest är att vara så trött, jag får fruktansvärt dåligt samvete av at tinte orka göra något när jag kommer hem. Det står massor med disk på diskbänken som jag inte orkar ta tag i. Skulle behöva laga middag så att vi har till jobbet, men istället tar jag något att bara värma i micron, för att sen sova en timme minst på soffan. Usch, det känns som om jag bara låter allt förfalla, och inte orkar jag busa med katterna heller.

 

Det som är tur är att jag har den mest underbara make som gör så mycket extra här hemma, men det är nog mer mitt samvete som påverkar. Han säger att han gärna gör mer, men jag vill hjälpa honom. Får väl tänka på att jag bakar bebis och det gör ju inte han.

Igår hämtade maken ut den gratis beby box jag skickat efter, blev faktiskt förvånad över att det var så mycket saker i den. Hade förväntat mig någon kräm, tidning och lite reklam. Men detta var vad som fanns i den.

 

Det är precis vad jag är och känner mig. Fast än jag går med en stor mage och lyckan just nu är total så är vi och kommer alltid att vara ofrivilligt barnlösa. Den sjukdom vi drabbats av är inte botad bara för att vi nu bakar vårt önskebarn som vi längtat så efter.

En gång ofrivilligt barnlös och IVFare, alltid ofrivilligt barnlös och IVFare. Sannolikheten att vi kommer behöva gå igenom ett eller flera FET när knodden ska få syskon är ganska så stor. Det kanske känns som om jag tänker väldigt långt in i framtiden. Men eftersom att det tog oss två år att komma hit så är det kanske inte så dumt att tänka på det. 

 

Man kan skoja om att vi har 8 "barn" i frysen som vi kan ta av vid behov, men för oss är det så mycket mer. Massor med känslor finns hos dessa små vackra embryo. De ligger där och är vår framtid, för som det ser ut nu så kommer det varje gång vi vill göra det som för många är intimt och självklart vara flera andra inblandade.

En gynekolog i ett sterilt rum med en embryolog i labbet som ser till att vårt lilla liv och vår framtida lycka hamnar tryggt och säkert där det hör hemma.

 

Vill också passa på att gratulera Votivi filii som äntligen lyckats efter många år av strävan och längtan. Det värmer mitt hjärta att läsa detta och jag önskar er all lycka!

Har handlat ännu fler söta små bodys och mössor till vår lilla tjej, hittade dom på en marknad och kunde bara inte stå emot. Den grön och svarta fick hon av mormor. Mina kära mor kan verkligen inte hla sig borta från bebiskläder så lill-donnan kommer säkert att drunkna i kläder.

 

Idag har jag haft en lite jobbig dag på jobbet, som sagt så har fogarna börjat strula igen och även benen svullnar trots att jag har stödstrumpor på mig. Vissa stunder gjorde det ont både att stå och sitta ner. Stod jag upp gjorde benen och fötterna ont, och om jag satt ner så var det fogarna som spökade. Inte hjälpte det att sitta med benen högt heller. Precis när jag nästan började tycka synd om mig själv så får jag världens mysigaste sparkar och då vänder humöret på en femöring. Min kropp blir såhär för att vår älskade lilla bebis äntligen har flyttat in. För henne kan jag ligga hela graviditeten på sjukhus om det så skulle bli. För hon är värd allt! Vi älskar dig så redan jag och pappa. Vi längtar tills vi ses <3

 

Sitter ute på balkongen i kvällssolen och bara njuter. Det är lite synd att jag ska jobba en och en halv vecka till innan semestern. Sen har jag dessutom bara semester i lite mer än en vecka men då ska jag njuta så mycket jag bara kan av den veckan.

 

Idag har lill-donnan varit ganska så lugn, bara gett mig några små buffar någon gång, men jag känner att hon har ändrat ställning och sparkar nog på moderkakan så då blir det ju en del stötdämpning. I natt blev jag där emot väckt av arga sparkar när jag ändrade sovställning, tydligen något som inte alls var populärt. 

 

Har börjat känna av mina fogar igen idag när jag går lite för fort på jobbet. Kanske dags att göra ytterligare ett besök hos min kära syster och se ifall hon kan rätta till det den här gången med, eller om det nu är så att jag får leva med det. Den senaste veckna har magen växt så det knakar, och jag känner hur hela kroppen förändras. Det går väldigt fort nu men det är ju så mysigt. 

 

Svärföräldrarna var hos oss igår och hjälpte till med att flytta ut lite möbler från vårt sovrum så nu kan vi göra en fin babyhörna där. Har redan boat lite med en fin gammal stol, ny matta, en blomma och lite söta filtar som knodden redan fått. Vi fick också hjälp med att sätta upp skötbordet i badrummet, vilket blev helt perfekt, nu väntar vi bara på att du ska komma till oss vår efterlängtade och älskade lilla flicka!

Det är precis det jag börjar bli nu. Helt plötsligt märker jag att saker som man innan inte ens har funderat på helt plötsligt blir besvärliga. Jag har sen en tid tillbaka haft stödstrumpor på mig på jobbet för att jag har en tendens till att få så ont i mina smalben annars när jag står och sitter mycket. 

 

Men de senaste dagarna har det blivit ett allt svårare projekt att få på dom. Det är ju inte enkelt att ta på sig stödstrumpor i vanliga fall, men nu får jag stå i en mycket snygg bredbent sumobruttapose och brottas ordetligt med varje strumpa. Kan ju inte direkt påstå att jag känner mig varken smidig eller snygg.

 

Det blir svårare och svårare för varje dag att böja sig ner, är maken hemma så får han hjälpa mig att knäppa mina sandaler, och om han inte är det blir det samma sumopose då. Upptäckte idag att det är svårt att damsuga med, speciellt under soffan och under sängen mm. Det fick bli en halvslarvig städning. Det är ju såååå synd att maken numera kommer att få damsuga.

 

Men jag måste verkligen säga att jag älskar det! Jag älskar att min mage är i vägen, älskar att jag ser ut som en sumobrottare varje gång jag ska göra något i fothöjd eller har tappat något på golvet.