Mot ett liv - Strävan efter en liten

Ikväll är det dags för den sista gonal-f och den sista Orgalutran. Ovitrellen tas på söndag exakt 22.00 för att sen vara helt sprutfri på måndag.

Ska hem till en kompis ivkäll så det blir final på dubbelsprutandet där, det som är skönt är att jag inte behöver smyga med det då hon vet vad vi går igenom.

Vi ska äta gott, umgås och säkert titta på melodifestivalen, än så länge har jag bara sett ett halvt avsnitt så det kan ju vara dags att se ett helt nu.

 

Jag är fortfarande lika svullen, om inte mer. Har de två sista dagarna helt gett upp allt vad byxor heter så nu är det strumpbyxor och klänning som gäller. Det är himla skönt att vi har arbetskläder som är så icke-kroppsnära det bara är möjligt för då sysn inte min svullna mage, det är väldigt skönt för annars hade nog spekulationerna dragit igång.

Ultraljudet idag gick väldigt bra, fina stor äggblåsor på mellan 14-18 mm, så nu har vi fått boka in äggplock på tisdag nästa vecka. 

Jag är svullen som bara den och det gör ont i vänster äggstock så fort jag sätter mig ner, ibland när jag har riktig tur så ömmar det ordentligt varje gång jag sätter ner vänster fot när jag går. Men står ut utan problem då jag vet att det är ett tecken på att äggblåsorna växer sig stora. Vi vill ju ha så många fina ägg som möjligt så att vi förhoppningsvis kan lägga något i frysen.

 

Även fast det gick så bra på kliniken så har jag inte mått alls bra idag, har varit väldigt nere och trött. Vet inte om det är lite spänningar som släpper nu när jag vet att det finns fina blåsor, eller om det är hormonerna som spökar. Har ju bara två sprutdagar kvar så förhoppningsvis kan man känna sig lite gladare efter det.

 

Blev ordinerad lugna aktiviteter i helgen av doktorn, typ bokläsninga. Har i alla fall bokat in en myskväll hemma hos en kompis imorgon så jag har inga planer på att ge mig ut och springa och annat. Ska bara ta det lungt och gro mina ägg.

Nu är jag lugn igen efter det jag stressat upp mig angående vattkopporna. Maken är fortfarande väldigt dålig så jag får gå själv på ultraljudet imorgon, men jag har en helt fantastisk svärmor som skjutsar mig till kliniken och sen tillbaka till jobbet. 

 

Hoppas att jag inte måste spruta så många dagar till för jag är fruktansvärt svullen! Kan inte ha mina byxor knäppta och magen ser ut som om jag är flera månader in i en graviditet. Antingen har det växt massor eller så har jag samlat på mig mycket vätska. 

Är det någon annan som har upplevt detta? 

 

Då var den 8e sprutan tagen, tog till och med orgalutranen själv nu när jag börjar få in snitsen.

 

En sak som inte är så kul och som jag är allvarligt orolig över är att maken har gått och fått vattkoppor! Nu! när det verkligen inte kunde komma mer olägligt. Då det är väldigt smittsamt måste vi ringa till kliniken och berätta och höra hur vi ska gå till väga ifall han inte är smittfri vid äggplocket. Jag är så himla rädd för att de ska blåsa av och ställa in hela försöket på grund av detta. Makens bidrag är ju väldigt viktigt i det skedet.

Till saken hör också att vi inte kunde få tag på dom idag så jag får vara sjukligt orolig till imorgon mellan 8 och 11 när de ringer upp.

 

Varför kan det inte gå lite smidigt för oss för en gång skull? Vill verkligen inte att allt detta sprutande ska vara för inget.

Måste börja med att säga tack för lånet av era tummar idag, dom gjorde susen.

Det var spännande redan från början då vår klinik har slagits ihop med den andra IVF-kliniken som finns i Malmö. Så vår klinik har flyttat till den andra stället.

Som tur var så är maken från Malmö så vi kunde hitta dit ganska så lätt. Den nya kliniken var hur fin och mysig som helst, förstår varför det var vår som fick flytta då det var mycket större och bättre lokaler här.

 

Detta innebar också att vi fick träfa en ny doktor. Han var hur trevlig och vänlig som helst så det gjorde absolut inget alls.

Van som man är hoppade jag fint och rätt upp i gynstolen för att vi skulle kunna ta en titt på äggblåsorna som vi så innerligt hoppades skulle vara där.

 

Till vår stora glädje var där många fina äggblåsor som växte och frodades, de största låg på mellan 11-14 mm. Slemhinnan var också fin och allt så bra ut. När vi såg och hörde det försvann nog ett ton från mina axlar.

 

Ingen justering behövde göras på hormonerna och vi fick en ny tid för ett nytt VUL på fredag för att så kunna planera in äggplock som ska ske nästa vecka. Nu är vi snart där!

 

Så idag har jag för första gången på väldigt länge varit fantastiskt glad hela dagen. Har bara gått runt på jobb med ett stort leende på läpparna hela dagen.

Idag är det andra dagen med två sprutor. Idag fick maken sticka mig med Orgalutranen då jag tycker den är väldigt otrevlig, vill inte skrämma upp någon soon to be användare av denna men jag gillar den inte alls. Blir också väldigt röd och det svider ett tag efter att vi sprutat.

Men som sagt så gör man ju vad som helst för att detta ska gå vägen, och vi vill ju verkligen inte att äggen ska släppa i förväg.

 

Då var vi uppe i två sprutor per gång, gonal-f och orgalutran. Tyckte att orgalutran var svårare att ta och gjorde ondare än pennan, så imorgon blir det maken som får ge den. Oj vad vi hoppas på att äggen växer. 

Jag vet och säget till mig själv varje dag att nu är vi på väg, vi måste tänka positivt och lägga all vår tilltro till att detta kommer att gå bra.

Men min hjärna vill inte vara med på det spåret, det känns som om vi går i en krigszon och kan när som helst trampa på en mina, en mina som kommer att förstöra allt och kast oss tillbaka till ruta ett.

 

Jag vet att det inte finns något mer vi kan göra, vi måste lägga oss i vetenskapens och läkarnas händer. Jag tror att min kropp försöker skydda mig, men jag tycker att den gör ett väldigt dåligt jobb. Varje dag spelas scenarion upp i mitt inre hur allt kommer att gå åt skogen. Det kommer inte att ha växt ägg när vi är på ultraljudet så vi kommer att få avbryta och vänta på att få börja om igen. Finns det ägg så kommer inget att bli befruktat osv.

 

Fy vad detta får mig att må dåligt, varför har jag en så elak hjärna?!

 

Fick frågan igår om jag var nervös över något nu när vi är på väg, och jag kan säga att nej, jag är inte nervös, jag är skiträdd! Rödd för allt, varje steg, rädd för att allt ska gå fel, rädd för att äggen inte har växt på tisdag, rädd att vi måste avbryta, rädd för överstimulering. 

 

Rädd för att vi ska trampa på en mina.

Då var tredje sprutan tagen, detta skedde på svärföräldrarna toalett. Kan säga att jag tycker att jag börjar få in det rätta handlaget med det här gällande sprutor.

Tror att jag råkade trycka ut lite extra efteråt då nålen fastnat på pennan så jag fick dra/skruva av den med våld.

Då har andra injektionen tagits, efter att jag tagit ut sprutan kom det ytterligare två droppar...hoppas att jag ändå fått in allt. Ni andra som sprutar, brukar ni få en droppe på nålen efteråt?

 

Vet inte om det är biverkningar eller om jag börjar bli sjuk. Jag har idag haft en molande huvudvärk hela dagen och varit så trött, fast än jag sov hur bra som helst i natt. Känner inget i flickmagen än, fast jag har ju ingen aning ifall man ska göra det och i så fall när det kommer. Känner att vi är ute på väldigt okänd mark här och att vi blint måste lita på vad läkarna säger och har ordinerat.

 

Hur går det föe er andra som sprutar? Känner ni av något i humör, allmänntillstånd eller att äggblåsorna växer så att det knakar.

 

Hoppas att jag är piggare imorgon.

Ringde kliniken på jobbet för att meddela att vi börjar spruta idag. Satte mig faktiskt på kontoret då jag inte orkade leta upp något ställe att gömma mig på. Känner lite att so what! om någon får reda på det, är trött på att smyga.

 

Nu har jag precis för två minuter sedan tagit den första injektionen (112,5 IE) Gonal-f. Lite nervös var jag allt, hade heller inget stöd av maken då han jobbar kväll. Kände mig lite busig då jag var tvungen att låsa in mig på toaletten för att få lov att vara ifred från katterna. Med just detta kände jag att det inte var lämpligt med hjälp från kisarna.

 

Det sved lite och jag blev lite röd runt själva sticket men annars kändes det hur bra som helst. Nu är vi påväg på riktigt! IIIhhh, jag är kanske lite störd som tycker att det är något så stort. Med tanke på att jag själv känner att jag måste ta ner mig själv på jorden och verkligen tänka på att detta är ABSOLUT ingen garanti för att vi kommer att bli gravida. Det är så mcyket som kan hända även på den här vägen, med överstimulering och annat. Men nu ska jag vara lite glad för att jag ÄNTLIGEN fått sticka en spruta i magen.

 

Nu hoppas jag på att det kommer att växa många fina äggblåsor på mina stockar så att det kommer att finnas många fina ägg att skörda. Får hålla mig till tisdag då det är dags för kontrollultraljud.

 

En sak jag där emot inte riktigt gillar är att de som vet på jobbet nästan tassar runt mig och inte riktigt vågar ställa krav utan bara säger att jag ska vara rädd om mig själv. Kan ju säga att jag känner mig starkare nu än vad jag gjort tidigare under året. Men vem vet, nu när jag sprutar kanske monstret kommer fram och då vet man aldrig vad som händer.

Vi lilla vän, vi längtar så fruktansvärt mycket efter dig. Vad vi inte förstår är varför du väljer att dröja så länge.
Läser på så många ställen att första ivf försöket är en provomgång. Jag vill inte att vår första gången bara ska vara på prov, jag vill att den ska vara på riktigt.
Både ur psykisk och ekonomisk aspekt. Vi önskar varje dag att detta ska gå vägen för vi orkar inte vänta så mycket längre på dig.
Kom till oss, du kommer att bli så älskad

Nu någon dag i nästa vecka ska vi börja spruta. Varje gång jag öppnar kylen ser jag sprutorna bara ligga där och vänta på mig. 

Det är just i dessa stunder som det verkligen slår mig hur långt vi är villiga att gå för att det här ska lyckas. För två år sedan kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag skulle längta efter att få spruta in hormoner i magen som dessutom kan göra mig till ett monster. 

Det känns nästan redan som om vi har börjat lite smått då jag skulle börja ta folsyra 1-2 veckor innan sprutstart. För mig blev det en vecka innan då vi var tvungna att beställa hem även dessa på apoteket. 

Om min mens kommer som den ska och kroppen inte väljer att dumma sig så kommer jag att börja med Gonal-f om en vecka :-)
Fy vad vi längtar båda två.

Fick ju ett sms av en tjej som ska vara med på vår träff där hon undrade om det var någon anna anledning är bara bilen att jag inte vill dricka, följt av blinkande smileys. Jag förstod ju direkt vad hon syftade på, hon kunde lika gärna skrivit så ni är gravida.

 

NEJ, det är just det som är problemet, att vi inte är det. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle svara. Efter många om och men svarade jag ändå med ett ganska argt sms hur det låg till. Hade faktiskt inte planerat att berätta alls men nu lär jag ju förhoppningsvis slippa frågor. Om det mot all förmodan skulle dras igång frågestund om bebisar, IVF eller liknande så är jag ganska säker på att jag åker där ifrån. Vill inte befinna mig i situationer som gör att jag mår dåligt.

 

Mina hormoner har inte kommit till apoteket än, ni som har fått beställa dom hur lång tid tog det?

Det känns som om jag precis har kastat mig själv till lejonen.

Vi ska till helgen ha en tjejträff med det gamla gänget, vi som umgicks under gymnasiet, innan alla flyttade till olika delar av Sverige. Detta har länge varit bestämt, långt innan vi hade tankar på att vi så snart skulle få påbörja behandling.

 

Jag har från och med i fredags gett mig själv alkoholförbud. Det är här det blir knivigt, för såklart planerades det ju in middag med en massa vin och skitprat. Jag vill och ska inte dricka något vin, och till saken hör att jag inte är så nära med alla där. Hon som jag är närmst vet om hela vår karusell och stöttar.

 

Blir så irriterad på att man hela tiden måsta ha en anledning till varför man inte vill dricka alkohol. Har i alla fall nu skrivit på facebook att jag inte kommer att vara med och dela på vinet som ska köpas in utan att jag tar med mig eget för att jag ska köra...

Känns verkligen som att dom inte tror på den förklaringen, så jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Har någon något förslag på hur jag ska kunna ta mig ur lejonburen?

Då har vi varit på vår IVF-utbildning, det var vi och två par till som var på informationen. Det var en väldigt gullig BMA som höll i själva informationen.

Hon gick igenom mer detaljerat hur behandlingen går till och vi fick se animerade filmer om alla stegen. från äggplock till befruktning och återinföring.

Fick också prova på att sticka, det kändes inget alls och var inte svårt. I och för sig kan jag sticka andra så det var ingen tröskel som jag behövde komma över.

 

Vi fick en hel mapp med papper. Information om de olika hormoner och läkemedel som vi ska använda, allmänn info, telefontider, behandlingsprotokoll och recept. Allt känns så rätt med att gå hos Cura, jag ångrar verkligen inte att det inte blev Danmark som det först var tänkt. Personalen är helt underbar. Hoppas verkligen att det fortsätter så, för nu ska de slås ihop med IVF-kliniken Öresund och flytta till deras lokaler.

 

Vi ska behandla enligt det korta protokollet. Så för oss blir det till att börja på mensdag två med Gondal F. På femte dagen skall denna kombineras med Orgalutran. För att sen göra VUL på dag 8.

 

Jag ska genast gå till apoteket imorgon och hämta ut alla mediciner, även om vi inte väntar mens förrän om ca två veckor så vill jag ha allt hemma. Det är ju garanterat beställningsvara på apoteket och jag vill verkligen inte stressa upp mig innan över att sakerna inte finns hemma. Vill ju inte riskera att behöva vänta en cykel till...

 

Det är en konstig känsla att för en gång skull längta till att mensen ska komma.