Påskhelgen
Har tagit en paus från bloggen i några dagar och firat påsk med familjen. Det har blivit väldigt mycket påskmat så nu är jag trött på det ett tag igen, lagom till midsommar kanske.
Vi har alltid äggmålartävling hos pappa och här är årens bidrag. Jag har aldrig vunnit men man gör så gott man kan :)
Jag pimpade mitt ägg lite, den rosa kaninen är mitt mästerverk.
Vad jag vet så var det ingen som såg min mage, men pappa gjorde det inte lätt för mig när han högt frågade varför jag inte vella ha kaffe, eller varför jag inte åt mögelost längre, för det brukade jag ju göra. Kanske svårt att tänka efter före, då han vet om hela resan.
Illamåendet håller i sig, innan har det hjälpt att äta men det gör det inte idag. Men så får det vara, det måste ju betyda att knodden är kvar.
Nu är det 3 dagar kvar till ultraljudet, det ska bli så spännande att få se bebisen, och förhoppningsvis har den ett fint och starkt hjärta som slår.
Glad Påsk!
Glad Påsk alla mina fina vänner. Hoppas Påskharen kommer med överraskningar och goda nyheter. För visst kan man önska sig en bebis i påskägget.
Brun flytning
Såg en liten brunaktig flytning i trosorna, men inget kom på pappret. Är livrädd för att det ska komma mera, vill inte bli av med knodden. Det är ju nu som hjärtat ska börja slå...
Att dölja det finaste
Pratade i telefon med mamma igår och hon undrade hur jag mådde. Jag sa ju som det var att jag tyckte det var fantastiskt skönt att inte må illa.
Man ska aldrig säga sådana saker, idag har jag mått så illa hela dagen, det ända som hjälpt lite är att äta, men det kan jag ju inte göra hela tiden. Speciellt inte när man sitter i viktigt möte i två timmar. Kan säga att det var minst sagt en pina, försökte hålla masken så gott jag kunde och trycka tillbaka illamåendet. Det blev ju inte bättre av att alla satt och drack kaffe. Som många andra gravida har jag fått ytterst svårt för kaffe, både smaken och doften. Jag som älskade det innan.
Nu Är påsken snart här, och detta innebär ju middagar med släkten. Det ska bli jättekul men till saken hör ju att jag börjat få mage. Jag har alltid haft en helt platt mage, så det är ju klart att det börjar synas tidigt. Men jag vill ju inte att andra ska se det eftersom att vi precis har gått in i vecka 7 och inte vet än om knodden har ett hjärta.
Så efter jobbet fick jag ut och handla en klänning där det inte syns någon mage alls. Jag hittade ju såklart en massa fina tunnikor och andra klänningar där magen syntes så fint. Men det får vänta ett litet tag till.
Det känns så sjukt konstigt att försöka dölja det man längtat så mycket efter och som just nu är något av det finaste vi har.
IVF-familjen goes facebook
Hej alla IVFare, det har nu gjorts en sluten grupp på facebook för oss som kämpar oss igenom den här karusellen. För oss som kanske känner att vi vill bli lite mer personliga fast vi kanske inte kan träffas i verkliga livet då Sverige är lite för stort.
Det skulle vara jättekul om många ville vara med. Skriv ert namn och hur jag hittar er i en kommentar (Publicerar såklart inte!) Eller om ni inte är bekväma med det så skriv er mejl, så kan vi ta det den vägen istället :)
Hoppas att vi blir många!
Draken
Den tittade fram idag igen, och nu var det fruktansvärt olämpligt nämligen på jobbet. Blev så irriterad på min kollega och sen på vårt möte att jag riktigt fick bita mig i tungan för att inte säga något argt eller olämpligt. Tycker inte om att hormonerna är så opålitliga.
Jag är nästan lite vidskeplig av mig vad gäller hela den här karusellen, men jag bokade faktiskt en tid på MVC nu som infaller två dagar efter vårt ultraljud. Hoppas att det inte för otur med sig och att knodden har det bra med ett fint hjärta som slår. Om lite mer än en vecka får vi se. Hoppas!
Trötthet
Tröttheten är överväldigande, vet inte hur jag ska klara av att ta mig igenom en hel arbetsdag imorgon. Sov en timme längre än jag brukade i morse och då gick jag ändå och la mig tidigare. Sov en timme i eftermiddags på soffan och har ändå varit dödstrött! Nu kalla sängen.
Draken sover
Idag känns det mycket bättre än gårdagen, det verkar som att draken har valt att vlia lite. Jag mår i alla fall inte konstant illa vilket jag är mycket tacksam över. Illamåendet kommer i samband med att jag blir hungrig och försvinner om jag får äta.
Andra symptom jag har är att brösten är större och ömma när man trycker litepå dom, jag är ju lite knäpp och måste kontrollera varje dag om de fortfarande ömmar. Magen är inte riktigt som den ska, men dom sa på kliniken att när man blir gravid så blir tarmrörelserna långsammare så det kan ju ha med det att göra.
Maken är så snäll och underbar som står ut med mitt drakhumör, oavsett hur mycket skäll han får ryter han inte tillbaka. Samvetet kom ikapp mig i gårkväll och jag var tvungen att skicka sms till svärmor och be om ursäkt för att jag varit så otrevlig.
Dålig dag
Idag har jag haft en riktigt dålig dag, har varit arg som ett bi på allt och alla. Maken har fått ta så mycket skäll och även svärföräldrarna fick sig några syrliga kommentarer när vi var där och åt lunch. Jag vet att jag måste lära mig att kontrollera humöret, men det är inte så lätt när hormonerna flödar. Jag är dessutom inne i en period nu där jag måste få något att äta direkt när jag är hungrig annars börjar jag må fruktansvärt illa. Så mitt humör blev ju inte bättre av att maten inte ens var påbörjad när vi kom hem till svärisarna.
Hoppas så att det blir en bättre dag imorgon, för jag kommer inte att kunna stå ut med mig själv om jag ska förbli så här.
Progesteronet var boven
Nu kan jag med facit i hand bekräfta att det var progesteronet som var boven i dramat uppsvälld mage. Tog sista tabletten i onsdagskväll och har sedan dess gått ner 3 kg i vikt. Så nu är jag bara 3 kg upp sen IVF-starten. Det tycker jag inte är så konstigt med tanke på hur mycket vi fifflar med våra kroppar.
Nu kan jag ha mina byxor på mig igen (i alla fall dom med stretch), men jag hoppas att det inte blir långvarigt utan att magen snart kommer att växa igen, men då på grund av att bebisen växer och inte för att magen är full med vätska.
IVF-familjen
Jag känner lite som att vi som genomgår IVF hör ihop på något vis, nästan som en familj. Hos er kan jag finna stöd i mina svåraste stunder och det är så skönt att veta att det finns någon som faktiskt förstår mig helt ut. Ingen som bara säger jag kan tänka mig hur det känns, utan någon som verkligen vet. Hos er finner jag tröst och hoppas på samma sätt att jag kan ge tröst och stöd till er. För jag VET hur det känns att önska, längta och sörja.
Så mycket som vi tänker på varandra och hoppas åt varandra. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag hoppas lika mycket att ni ska lyckas som jag hoppas att vi ska lyckas. Jag blir innerligt glad när jag kan läsa positiva besked i era bloggar, lika ledsen blir jag när det inte går eller det bara är motgångar.
Det känns så skönt att ha varandra, för jag vet att om jag någon dag tappat hoppet så finns det någon där ute som hoppas åt mig. På ett sätt kan man säga att vi delar och bär varandras bördor. Jag tror att det gör den här resan lite lättare.
Slut på medicinerna
Nu har jag tagit min sista progesterontablett, kan säga att det är blandade känslor. Det ska bli skönt att slippa de äckliga flytningarna och den kraftiga åtgången på trosskydd, samtidigt är jag livrädd för att sluta, dom har varit lite min säkerhet, det som får knodden att stanna kvar.
Tänk så producerar min kropp inte tillräckligt på egen hand, eller att det är dom som fått mensen att utebli. Detta är fortfarande lite overkligt, jag kan inte låta mig själv vara 100 % lycklig förränn jag sett ett pickande hjärta på VUL.
Längtar så tills dess, förhoppningsvis är detta den näst sista väntan. Hemskt vad man i vår situation räknar ner till en massa saker. Hoppas så att vi snart bara får njuta och leva i nuet utan att hela tiden behöva vänta.
Barnlängtan
Jag tänker göra som Fertilitetsresa och slå ett slag för föreningen Barnlängtan. Alla IVFare eller de som har IVFare i sin närhet, eller bara vill stötta oss som kämpar borde bli medlem i den här föreningen. Barnlängtan jobbar för oss barnlösa, de för vår talan och arbetar för att vi ska bli lika behandlade oavsett vilket landsting man tillhör. Dom jobbar mycket för att ofrivillig barnlöshet ska ses som vilken annan sjukdom som helst.
Kika gärna in på deras hemsida
Bullar i ugnen
Sen jag kom hem från jobbet har jag bakat bullar, det är min tur att ha frukost på jobbet imorgon och jag tycker det är mycket godare med hembakat. Så det blev två sorter, morotsbullar och grova grahamsbullar. Nu ska jag bara vänta på att de ska svalna.
Idag har tankarna flugit iväg på hur vi ska göra om i badrummet för att få plats med tvättmaskin, skötbord och mer förvaring. Vet att deg än är väldigt tidigt, men det känns så härligt att för en gång skull kunna drömma sig bort i sådana planer och faktiskt känna att dessa drömmar är inom räckhåll.
Lördag
Vi var bjudna på ionflyttningsfest igår, och eftersom att min svullnad om magen inte gått ner alls i omfång. Mina klänningar som jag har till vardags går bra då de är i stretchtyg. Jag fick prova igenom alla mina finare klänningar och kom till slut fram till att ingen passar! Så det bar av till affären för att köpa en ny väldigt ickeavslöjande klänning. Vi tog ju dessutom bilen till festen ocg det var ju min tur att köra så ingen (forutom de som vet om resan) misstänkte något.
Jag vill tacka alla ni fantastiska läsare! Ni är helt underbara och jag kan inte rikitgt fatta att jag blir gratulerad. Ni har varit, och är ett fantastiskt stöd i hela processen. Jag önskar och hoppas så för alla er som kämpar, och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta stötta varandra genom allt på den här resan. Jag önskar så att det här ska gå bra för oss alla.
Idag var tanken att vi skulle åka upp till min mamma, men nu har ena lilla katten blivit sjuk. Vi är så oroliga! Speciellt eftersom att vi bara har honom på foder. Han är hängig har kräkts och vill inte äta något alls, så maken försöker tvinga i honom mat. Lilla stackaren hoppas så att han blir bättre.
Overkligt
Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag är gravid, det finns faktiskt ett litet embryo som växer där inne. Jag kan verkligen inte fatta det. Så som vi har kämpat och längtat under så lång tid, nu är förhoppningsvis den här pärsen över för den här gången. Men det känns konstigt, när vi i två år har jobbat i vad som känns som konstant motvind, inte behöva göra det längre. I alla fall inte just nu. Det känns konstigt att inte vänta på att mensen ska komma, sprutor som ska sättas och ägg som ska plockas. Vi har hela tiden haft någon undersökning vi gått och väntat på.
Jag är nästan skräckslagen varje gång jag är i omklädningsrummet på jobbet och ska byta om till arbetskläder. För min svullna mage ser verkligen ut som världens gravidmage. Är så rädd för att någon ska fråga när den ska komma. Vad ska jag svara på den frågan? Jag är i vecka 4...
Tror inte det va, speciellt inte eftersom att djungeltelegrafen går väldigt flitigt på mitt jobb. Tog större kläder idag så att ingen ska riskera att se magen. Där emot känns det som om jag vaggar fram i korridorerna då magmusklerna gör väldigt ont när jag reser mig upp och går efter att ha suttit ner en stund. Känns som om jag går helt framåt böjd, men jag kan ju hoppas på att ingen märker något.
Jag är Gravid
Nu har det sjunkit in, jag är gravid och ska bli mamma. Min fantastiska make ska bli pappa. Även fast vi nu måste ta oss igenom de kristiska 12 veckorna så kan jag inte hindra tankarna till att löpa amok. Har redan i huvudet inrett det rum i lägenheten som länge varit planerat till bebisen.
Sköterskan jag pratade med gratulerade massor, och angående min eventuella överstimulering så var det ingen fara så länge jag inte ökade drastiskt i vikt och omfång eller blev väldigt anfådd. Annars var det bara något jag fick leva med. Hon sa även att progesteronet kan ge likadana biverkningar så det kan vara svårt att säga vilket som är vilket.
Jag har bara suttit och tagit det lugnt idag.
Hoppas att ingen på jobbet märker något imorgon, ska nog ta en storlek större på min klänning (ibland är det bra att jobba i vården) för min närmsta kollega hade sett att jag var svulle igår. I och för sig så vet han allt om vad vi går igenom.
Testdagen!
Vaknade kl 04.30 av att någon skottade utanför fönstret, det gjorde inget för jag var mitt i en dröm där blodet forsade ur mig i stora klumpar. Jag hade också väldigt ont i magen och det var inte skönt att ligga på någon sida eller rygg.
Jag låg kvar och vred mig till kl halv sex när klockan ringde. Nervös som bara den var jag!
Väckte mannen och tassade in på toa för att kissa på stickan, kontrollerade först att det inte kommit något blod. När jag kissat på stickan var min puls uppe i 200, jag la stickan upp och ned för jag vågade inte se det som hände. När de långsamma 4 minuterna hade gått fick maken titta först och detta var vad den visade.
Jag blev så chockad så att jag var tvungen att testa med ett annat test också för att se att det verkligen var sant! Två test ljuger ju inte, för första gången kan jag säga att jag är gravid :)
Det första plus vi någonsin sett, så skönt. Så mycket ångest som lyfter från axlarna! Nu hoppas vi att knodden vill stanna hela tiden ut.
Svullnaden om magen känns ännu värre idag, och det är jobbigt att dra djupa andetag. Ska ringa kliniken så fort dom öppnar, dels för att lämna det positiva beskedet och höra hur jag ska göra. Är det överstimulering på gång?? Jag bestämde mig för att stanna hemma från jobbet idag för säkerhetsskull. Har läst att överstimuleringen kan bli värre om man springer runt.
Vi är så lyckliga <3
Överstimulering?
Funderar på om symptomen jag har är överstimulering. Det är ju så jobbigt att biverkningarna av Lutinus, symptomen på graviditet och symptomen på överstimulering är precis samma. Vem har hittat på det dumma.
Ska höra med kliniken när jag ringer imorgon, hoppas verkligen att det inte är överstimulering för jag har hört och läst att de som blivit överstimulerade har blivit sjukskrivna i flera veckor.
Ska höra med kliniken när jag ringer imorgon, hoppas verkligen att det inte är överstimulering för jag har hört och läst att de som blivit överstimulerade har blivit sjukskrivna i flera veckor.
RD 13
Idag är det sista ruvdagen i ovisshet. Inget har förändrats, magen är svullen som en ballong och öm. Inget rosa på pappret utan bara läskigt Lutinus. Läste på bipacksedeln när jag kom hem idag då jag är lite bekymrad över att den ömma svullnaden inte går ner. Så klart var båda dessa vanliga biverkningar, så det är väl bara till att gilla läget.
Var på apoteket efter jobb och köpte ett tvåpack graviditetstest, för att vara på den säkra sidan. Jag vet inte ifall jag kommer våga imorgon. Det kan vara så att maken blir tvungen att läsa av testet. Jag vill så gärna kunna ringa till kliniken och lämna goda nyheter.
Uach vad jag är nervös!! Vet inte hur jag kommer att reagera imorgon, oavsett vad testet visar.
RD 12
Nu är det nära testdagen, ska köpa gravtest imorgon. Det är ingen risk att jag kommer tjuvtesta för det är jag alldeles för feg för att göra. En sak som jag märkt de senaste dagarna är att jag är väldigt spänd och öm i magmusklerna, och jag har inte tränat... Det känns väldigt konstigt. Med hormonerna fina hjälp har jag även gått upp 4 kg sen vi började behandlingen.
RD 11
Nu närmar sig testaren med stormsteg, eller ja, det känns som snigelsteg. Om ca 60 timmar, eller 2,5 dagar ska jag göra kissa på stickan, och sen ska jag och maken stå där med andan i halsen och säkert en puls på upp emot 200 väntandes på det lilla streck som helt kan lyfta eller krossa oss.
Lika mycket som jag vill att testdagen ska komma, lika mycket fasar jag för den. Bara för att vi klarar oss dit utan mens betyder är det ju ingen garanti.
Dagen har gått bra och jag har inte haft tankarna så mycket på knodden, det har varit mycket möten och mycket att hålla i luften. Nu ska jag mysa ner mig i soffan med en kopp te och katterna. Imorgon är en dag närmare torsdag.
Knodden, hang on!
RD 10
Idag skulle mensen komma om min kropp följde normal cykel. Efter allt meckande med hormoner så kanske den inte är så tillförlitlig.
Än har den i alla fall inte dykt upp till min och makens lättnad.
Vill också tacka alla er fantastiska läsare som skriver så fina och peppande kommentarer. Ni är fantastiska och gör hela den här ovissheten lättare att genomleva, känns så bra att veta att många fler än våra tummar hålls för knodden.
Massor med kramar till er!
Kraftig värk
Sen jag vaknade har jag haft kraftig mensvärk. Snälla låt knodden vara kvar. Jag vill inte att mensen ska komma!
RD 9
Måste säga att dagen har faktiskt flutit på väldigt bra. Efter gårdagen så trodde jag att jag blivit ett nervöst vrak. Det är fortfarande en skräck varje gång jag går på toaletten, men än syns inga tecken på mens eller mörka flytningar. Så länge det håller sig så finns hoppet kvar. Hoppet om att vi för första gången i våra liv ska kunna få se ett plus på stickan.
Mer än halvvägs
Nu är jag mer än halvvägs i ruvandet, jag vet inte hur mycket längre mitt psyke klara av den här ovissheten. Det är fruktansvärt skrämmande att dra ner byxorna varje gång jag är på toaletten. Det är samtidigt en oerhörd lättnad när jag märker att det inte blött. Men hur länge kommer det att vara så. Nu är det 6 dagar kvar till testdagen, kommer jag att hålla ihop och vara människa så länge till.
Har haft och har en mycket dålig dag idag. Det är fruktansvärt stressigt på jobbet vilket ger en väldigt pressad stämning och miljö. Det tillsammans med den inre stress jag lever med varje dag är fruktansvärt jobbig. Jag var så nära att bryta ihop på jobbet idag. Fick stänga in mig på toaletten för att samla ihop mig, och klistra på det glada ansiktet.
Av någon anledning har jag en känsla av att detta inte gått vägen men jag hoppas så att det bara är inbillning. Har idag haft ganska kraftig ilande smärta på olika ställen i livmodern. Jag vill så gärna att det ska bero på att den växer, men jag tvivlar. Jag tvivlar på mig själv och min egen känsla. Magen har inte blivit ett dugg mindre sen ÄP, jag vill så gärna se det som ett tecken på att det växer!
Usch vad detta blev negativt, men som sagt, idag är ingen bra dag.
RD 7
Idag har jag ruvat i precis en vecka, och det är lika långt kvar till testdagen. Vi hoppas så innerligt att knodden fortfarnade är kvar, fast än jag har haft oroväckande mycket menssmärtor idag. Har sprungit på toaletten stup i kvarten för att kontrollera, men ingen blödning eller tendens till blödning har synts till.
Var ute och åt med jobbet nu ikväll, vilket var så trevligt. Så nu tänker jag ta lite flex imorgon och inte vara på jobbet lika tidigt, det kan ju vara skönt med lite sovmorgon ibland. Jag vill så att tiden ska gå fortare och att det ska vara torsdag nu!
Symptom
Det känns som att alla inlägg sen ET har handlat om symptom efter symptom. Kan inte riktigt hjälpa att jag snöar in på det, hjärnan smyger in det. Som att visst känns brösten lite större? ja, men inte lika ömma, det är kanske ett dåligt tecken.
Eller den ömma lite pirrande känslan i livmodern, känns den som mensvärk? eller är det kanske lite annorlund? Har magen blivit större eller mindre? Är det bra eller dåligt?
Allt detta far genom mitt huvud flera gånger om dagen.
Min magstorlek vet jag inte om den beror på att jag fortfarnade är svullen i äggstockar och livmoder, eller om det är biverkningar av progesteronet. Mitt mått om magen under naveln har nästan ökat med 10 cm sen innan vi påbörjade IVFen. Kan fortfarande inte ha några av mina byxor vilket faktiskt är lite jobbigt.
Hur är det för er andra som redan gått igeonom detta, eller är steget före mig. Är ni lika svullna?
Stressig dag
Har haft en fruktansvärt jobbig dag idag, och då syftar jag bara på jobbet. Näst intill allt har strulat samtidigt som vi har haft massor att göra och sen på de en student. Jag fick ta hand om studenten halva dagen och min kollega andra halvan, men när man har en student så kan man inte jobba på samma sätt så saker kommer lite efter.
En sak som var positivt med detta var att under nästan hela arbetsdagen har jag inte tänkt alls på knodden då tankarna varit på helt andra ställen. Jag blir där emot påmind varje gång jag går på toaletten då man ser och känner hur svullen magen är.
Jag är nästan helt av med biverkningarna jag i början fick av lutinus, känns lite som om kroppen har anpassat sig till den förhöjda hormondosen. Nu mår jag fysiskt som innan behandlingen började. Kroppen känns nu som den gör precis innan mensen. Ömma bröst, svullen mage (dock flera gånnger större än vad den brukar) och lätt ömmande livmoder. Det ömma håller på att försvinna, det kanske beror på hur mycket som det rotades runt där med plock och insättning.
Jag hoppas så på att detta är goda tecken och inte tecken på att knodden har lämnat oss.
Vi håller våra tummar stenhårt och räknar ner dagarna.
RD 4
Idag ska vårt embryo vara 6 dagar, vi tycker att det ska ha delat sig fint och nu eller imorgon hittat en mysig plats att fästa på.
Jag har fram tills nu varit väldigt positiv men inatt och idag har positiviteten sviktat. Jag fick i natt och har haft hela dagen en dålig känsla om att knodden har flyttat. Jag har inte fått någon blödning eller så men den har ju inte fäst än så det är ju ingen garanti att den är kvar för det.
Jag sov så fruktansvärt dåligt i natt, vaknade minst en gång per timme av att det gjorde ont i magen när jag vände mig, kunde heller inte ligga på samma sida för länge för då började det göra ont och jag vaknade av det. Att sova på rygg eller mage var inte något alternativ när magen är så svullen.
Jag har två, tre gånger under dagen på jobbet känt kraftiga hugg över vänster sida av livmodern och vänster äggstock, och har nästan hela tiden en ömmande mensvärkskänsla. Jag vet inte hur jag ska tolka detta.
I går sen kväll och natt mådde jag verkligen pyton men idag på förmiddagen har det helt vänt. Är bara svullen om magen och har ömma bröst men inget annat. Bara den här plötsliga vändningen gör att jag stark misstänker min kropp för att den har gjort sig av med knodden.
Samtidigt blir jag arg på mig själv för jag kan inte gå runt och tänka så här i 10 dagar till, antingen så är knodden kvar eller så har den redan flyttat ut, det finns ju inget jag kan göra åt det. Men varför är man så dum.
RD 3
Idag är ruvardag 3, är fortarande väldigt svullen och öm i både mage och bröst, de andra trevliga biverkningarna håller även dom i sig, och vaggisarna är fortfarande ingen hit och väldigt läskiga. Tur att jag har många vita trosor ;)
Idag har vi varit och handlat kläder, det blev bara shoppat till maken då jag inte känner att jag har den mest optimala kroppsformen för shopping, men ett par skor blev det i alla fall. Dom har ju än så länge samma form som innan.
På toppen av allt detta har jag dragit på mig en väldigt jobbig förkylning, så jag orkar nästan ingenting. Solen strålar utanför fönstret och jag vill så gärna gå ut en runda och få lite sol på mig, men vet inte om jag orkar.
Mamma ringde igår och frågade om knodden var kvar. Sa att det vet vi inte, för blödningen kommer inte om embryot inte fäst. Så vi lever fortarande i ovisshet. Men om den valt att leva vidare och dela sig så bör det vara en liten blastocyst nu och förhoppningsvis vilja fästa imorgon eller på tisdag.
11 dagar till testdag.
Biverkningar
Jag har fram tills nu varit väldigt förskonad från biverkningar under behandlingen. Jag hade bara en mild huvudvärk de första dagarna av sprutande. Men nu när jag börjat ta progesteronet så har jag fått tre biverkningar. Jag är svullen, ond i livmodern och det som faktiskt är värst, jag har blivit förstoppad. Ursäkta denna intima åkomma men det är så sjukt jobbigt! Och man blir ju ännu mer svullen av det.
Jag hoppas så att det är värt alla dessa biverkningar.
Natten
Natten har varit fri från drömmar, och delvis har jag sovit gott. Däremot vaknade jag två gången med fruktansvärt ont över vänster äggstockarna och ner över livmodern. Hoppas så att det inte var knodden som flyttade utan bara blåsan som var för full och tryckte på. Äggstockarna bör ju faktiskt fortfarande vara lite ömmande efter äggplockett. Någon annan som upplevt liknande under ruvperioden?
RD 1
Ja, idag är det ruvardag ett eller faktiskt ett och en halv. Nu ska det lilla embryot förhoppningsvis bestå av 8 celler och trivas som fisken i vattnet. Jag har varit på jobb och jobbat som vanligt. Har till och med vissa stunder glömt bort att jag ruvar. Det känns bara som om man väntar på nästa steg, förutom att en saftig summan drogs från kontot igår.
Min kollega som vet om hela historien ritade ett stort rosa kryss i almanackan då han är stensäker på att detta kommer att gå vägen, när jag själv ibland tvivlar lite. De gångerna jag kommit på att knodden faktiskt är där har jag sagt åt den på skarpen att stanna.
Har mått rätt bra fysiskt idag, lite ömmande i livmodern bara. Håller också stenkoll på symptom på överstimulering, är jag svullen eller blir jag andfådd när jag går i trappor, man kan verkligen analysera sönder saker.
Tycker dock att vagitorierna inte är så kul (ursäkta beskrivningen). Men det är ju inte speciellt mysigt när en del bestämmer sig för att rinna ut i form av någon märklig massa. Men det är ju nästan ett I-landsproblem ;)
Ikväll har pappa med sambo varit här och vi har spelat kort, ätit gott och druckit vin (alkoholfritt till mig och körande pappa). Han önskade oss lycka till med det lilla embryot <3
